En av de saker jag alltid tyckt allra bäst om med ländernas land, mitt kära Tyskland, är deras språkanvändning. Jo, jag veeeet, rent audiellt är tyska hårt, otrevligt och allmänt jobbigt att lyssna på. Men när man väl lärt sig höra VAD de säger, istället för HUR de säger det, inser man att de små dyskarna är smärre språkgenier. Det finns nämligen mängder av uttryck, slangord och formuleringar som man sen börjar sakna i sitt eget språk.

För att inte tala om i amerikanskan. För är det nagot som har irriterat lingvistikern i mig detta senaste halvår är det jänkarnas fullkomligt fantasilösa användning av sitt eget språk. Förutom att klämma in otaliga "like" eller "what do you call it" - vilket ju knappast gör saken bättre - lyfter de flesta amerikaner jag träffat inte ett finger för att hitta varianter pa sitt modersmål. De är helt enkelt språkligt opiffiga.

Och just därför bestod dagens höjdpunkt av en mycket kort, men ändock ack sa givande, konversation med T, som jag rakade stöta på i skolans bibliotek. 

J: - "So, how have you been? How was the weekend?"
T: - "Not great. I've been sick, and my throat is still feeling kind of ghetto"
J: - "Kind of what?"
T: -"Ghetto! You know; bad. In a poor condition"
J:  * Fånigt leendes, för rörd för att kunna tala*