Facehunter är ett geni. Och jag älskar att titta på hans bilder. Men att London och Paris kryllar av koola människor med sjyssta outfits känns lite som yesterdays news. Och hur bra mår jag av att titta på 200 pers vars frisyr, klädstil och allmänna framtoning är tusen gånger krispigare än min?

Nej, tacka vet jag vardagen här i San Diego där man - även iförd sin sunkigaste outfit - bara möter ett fashion roadkill efter det andra. Eller vad sägs om det White Trash-par, 30 +,  jag hade nöjet att sitta bredvid på trolleyn igår:

Hon hade tryckt in sin (milt uttryckt) runda kroppshydda i en mörkblå, nopprig collegedress och bar vita, puffiga Fila-joggingskor till det. Det hamsterliknande ansiktet omgavs av axellångt, fettigt hår och pryddes av ett par illröda, runda glasögon som matchade de röda läpparna. Dessa sprack då och då upp i ett leende som blottade klart mer laxrosa tandkött än actual tänder. Men jag var riktigt tacksam för det. För till skillnad från de sedvanliga WT-paren varken slogs eller väste de konstigt, utan lekte någon slags lek. En rymdlek tror jag, för de fäktade med imaginära laserstrålar och pratade om "evil, intergalactic forces". Han var iklädd stentvättade jeans anno 1983 och bar med sig en skateboard (!). Jag försökte lista ut om de var förståndshandkappade. Oklart.

Som ytterligare ett exempel på den goda klädsmakens förfall kan även den närmast obligatoriska sorority-uniformen bland skolans tjejer nämnas: fluffiga uggboots (yes, they do still exist) till kortkort, fransig jeanskjol och gräll t-shirt (valfri neonfärg + sororityn:s förkortning). På alla kroppsformer och -storlekar. 

Eller kanske de håriga mansfötter jag beskådar varje dag, i Rainbow-flipflopsen de envisas med att bära. Även i Februari. Jag trodde att detta var illa nog tills jag på trolleyn (såklart) från skolan såg en man som löst behårings-problematiken med att ha tubsockor i regnbågsflopparna.

Nej, jag tänker inte ge honom ett poäng för att han försökte.

I vilket fall känner jag att det egentligen är min medmänskliga plikt att dokumentera de mest katastrofala exemplen på amerikansk färg- form- och materialblindhet. Det vore så fantastiskt; jag skulle vara SoCal:s antagonist-svar på Facehunter, kalla mig "Messhunter" eller kanske "Flawcounter". (Har inte riktigt bestämt mig än). Och knipsa fantastiska porträtt på sladdriga khakis och hår som fullkomligt simmar i billig gelé.

Enda frågan är hur jag, rent praktiskt, skall gå till väga. Att outa min vision skulle antagligen leda schnurgerade till en blåtira. Medan åtal för ofredande genom smygtagande av bilder inte heller lockar.

Misstänker att dessa modets parias kommer att få stanna i mitt minnes skattkammare. Undanstoppade, liksom omhuldade, för att plockas fram någon riktigt bad hair day hemma i Svedala.