Läser igenom mitt Flawcounter-inlägg från i Onsdags och inser att jag låter som en snobbig, elitistisk, självutnämnd modepolizei. Och det var ju inte alls meningen.

För att klarlägga sakernas verkliga tillstånd (samt återvinna eventuella förlorade sympatier) tänker jag därför förtälja om min Onsdagkväll, då jag hade den stora lyckan att få spendera någon timme i en av mina favoritaffärer här i San Diego: Ross.

Min kärlek till denna fantastiska kedja uppstod i San Fran, där jag och Gullis mer eller mindre råkade snubbla in i densamma under vår vilda jakt efter budget-fynd. Och att affären i fråga inte är något som skulle få fröken von Sydow att ta små glädjeskutt av modelycka framgår redan av dess fräsiga slogan: Dress for less! Men till skillnad från allas vårt ljushuvud Glamourprinsessan , som verkligen tror att hennes Ica kuriren-halsband är fina på riktigt, älskar jag denna butik av samma anledning som alla förnuftiga människor hatar den:

Inredningen är gräslig. Det grälla ljusrörs-skenet sticker dig i ögonen vart du än går, och personalen är inte bara korkad utan också direkt oförskämd. Allting ligger i en enda röra, och sortimentet består till 97% av Kläderna (resp. Väskorna, Heminredningen och Köksattiraljerna) Gud Glömde.

Det är helt enkelt som Åhléns efter rean. Efter rean. Efter konkursen.

Eller som man föreställer sig ett mellanstort varuhus i Vitryssland.

Men det är i de där sista, ynka tre procenten som charmen, för att inte säga sporten ligger, mina vänner. För vari ligger utmaningen i att handla i affärer där man vill ha allt, jämt? Sådan shopping är som att få alla rätt på provet, fast man inte pluggat. Eller att få ett "jag älskar dig!" kastat i ansiktet på andra dejten. Ingen match, helt enkelt.

Överfört till the world of Ross innebär detta att de, av någon högst oklar anledning,  får in några ynka guldkorn som de säljer för en så skambillig penning att jag - när jag efter mycket rotande väl hittar dem - får hold my horses för att inte kliva ut med hela famnen full. I Onsdags, t. ex., stod jag länge och väl och klämde på en röd Samsonite-handväska med elefanter, innan någon slags nödbroms kickade in och erinrade mig om att jag verkligen inte behöver denna. På något sätt. Inte ens när den bara kostar $9.

Och eftersom själva sporten går ut på att bara köpa löjligt billiga saker (hur skall det annars vara värt all tid spenderad i detta lysrörs-helvete?) kommer jag ibland på mig själv med att bli helt absurt snål. Såsom när jag bad kassörskan att ta bort ett linne från den lilla hög av varor jag glatt langat fram på disken; det visade sig nämligen kosta skandalösa 6 dollar, istället för mina förväntade $2.

Enda nackdelen är att Ross-miljön får sägas kräva viss anpassning, vissa modifikationer. För såvida man inte
a) går på socialbidrag
b) är galen
c) är allmänt JÄTTEpank
är det ganska lätt att sticka i ögonen på både personal och övriga kunder. Som den duktiga sociologistudent jag är har jag dock utvecklat en managing technique ("Managing a social stigma", kap.3, s. 52 i "Sociology of Deviance") i form av att endast gå dit direkt efter träningen, iklädd noppriga träningstights och småsvettig uppsyn.

Kanske känner jag mig överlag lite väl hemma i detta fyndens himmelska tempel. För hur kan man annars förklara faktumet att jag i Onsdags strosade omkring så länge att jag trodde jag blivit kvarglömd, att de låst och stängt om mig? Och sen blev besviken när detta inte var fallet?