Runt den 25:e varje månad är en sorgens dag. Åtminstone i min privatekonomi. Det är nämligen då det säger "schluuuurp" på mitt bankkonto, och längst ner i månadsbudgeten ligger bara några chockade småslantar kvar och flämtar. Jepp, det är då det är dags att hosta upp hyran för mitt vackra hem, a.k.a. The Appartment Well Beyond  My Resources,

För att illustrera den massiva grop denna betalning orsakar i min plånbok kan jag informera om att summan i fråga motsvarar
- lite drygt Bruttonationalprodukten/capita i det vackra landet Zambia
- 3 tvåveckors- resor från Stockholm till Goa
- 7 flaskor Dompa från -99
 
Eller, för att ta till barndomens hårdvaluta: FJORTON TUSEN bugg!

Bitter? Moi? Inte.

Men den sorgliga sagan om mitt ekonomiska förfall slutar tyvärr inte här. Kanske beror det på att jag aldrig läste Matte C på gymnasiet. Eller på dåliga gener. (Min mor hävdar fortfarande att hon inte kan räkna i procent.) Men med en logik som skulle få min far, Ekonomen, att gråta löd resonemanget under dagens shoppingtur som följer: jag kommer att spara pengar senare i vår / år / livet om jag köper sjal, skor och nya solglajjor himlarns billigt i USA idag, nu.

Jag tror att det är detta sköra sinnestillstånd som Freud kallar förnekelse.