Titta - rynka -sucka
Och jag tror banne mig att mitt självaste DNA är lyckligt över det som komma skall.
Jag har nämligen upptäckt att jag -på full autopilot - har börjat ta efter min mor: Likt den genetiskt predestinerade lilla människoapa jag är, kommer jag allt oftare på mig själv med att utföra de märkliga, för att inte säga fullkomligt meningslösa, ritualer som jag tidigare stört mig på hos just maman.
Det är väldigt små, väldigt random saker, men just därför förstår jag verkligen inte varför jag gör dem. Det bara sker, och det är inte förrän i efterhand som jag (alternativt oförstående sällskap) ifrågasätter mitt handlande.
Ett exempel: Under hela min barndom, för att inte tala om mina tonår, försökte jag förstå varför min mor reagerar som hon gör när folk kör för fort. Och nu menar jag inte vid de tillfällen då hon faktiskt befinner sig i (det för fort framförda) fordonet, utan då en bil kör förbi i hög hastighet, medan hon t.ex. står vid ett övergångsställe eller är ute och går. Med ett urverks precision utför min mor nämligen följande ritual:
1. Titta surt efter bilen. Länge.
2. Rynka ögonbrynen.
3. Sucka (alternativt muttra, beroende på dagsform och humör)
Och vad kommer jag på mig själv att göra häromdagen, då en fult snorgul Corvette bränner förbi, i cirkus 150 men på så långt avstånd att det är rent fysiskt omöjligt för mig att bli påkörd - ens om jag skulle vilja? Just det:
Jag tittar - Jag rynkar - och hinner precis sucka, då jag kommer på mig själv.
En lätt känsla av panik följde, och framför mina ögon flashade ett liv helt och hållet i min mors fotspår:
Age 25: inhandla Ugglan Helge- glasögon
Age 30: påbörja min livslånga passion för loppmarknader
Age 35: bli orolig så snart jag ser ett barn utan en vuxen inom en armlängds avstånd
och så vidare.
Men så kom jag plötsligt att tänka på den gamla goda högstadietiden. Min dåvarande tyskalärare, Christina, (Jo, ett präktigt Frauenbart till trots så var det faktiskt en kvinna) hade nämligen en utvecklingsstörd son, med downs syndrom tror jag det var,
(När jag tänker efter tror jag fan i mig att jag minns vad han hette: Petter. Det är altså den här typen av information som mina hjärnceller smyglagrar medan jag försöker tvångsmata dem med skatterätt? Opassande.)
och varje gång hon nämnde just Petter brukade hon försöka se lycklig ut, och liksom pressa fram ett
"Jaaa ni, om alla vore som min Petter skulle det inte finnas några krig här i världen".
Nej, visst, frau Frauenbart. Men inga valutor, ingen elektricitet, inga transportmedel, inga telefoner och inget statsskick heller. Ja, faktiskt ingenting alls utom monstruösa mängder chokladglass och färgkritor für alle.
Kom igen - inte ens ett gäng ointresserade 13-åringar köper att Joelbitar är att betrakta som utilistiskt.
MEN jag brukade, liksom lite i smyg, tänka att om alla i världen vore som mamma skulle vi verkligen inte ha några krig. Om alla vore så snälla, omtänksamma och små-hariga som hon skulle det varken finnas tid eller möjlighet för dumheter.
Förutom ett ögonbrynsrynk eller två.
Alla hade ugglan Helge-glasögon när det begav sig, inte bara jag! Och dom liksom framhävde ögonbrynsrynken; detta fredliga uttryck för missnöje som varken orsakar fysiska eller verbala konflikter. Men uppenbarligen ett barndomstrauma... Vi får prata om det när jag kommmer till Jänkarland den 29:e! Puss från Maman
Jag har fått huvudvärk! Men av det skönaste slag som jag upplevt. Tack för allt du skrivit, och särskilt det som jag förstått... nästan.
Sedan unga år har jag inte trott på ett liv efter detta, men nu har jag ändrat mig. Det kommer att finnas ett liv dit jag aldrig kommer att få tillträde, fast det blir ditt och inte mitt.
Jag brukar säga, - Jag är inte rädd för att dö, men jag är lite orolig för dem som skall vara kvar när inte jag är med. Men nu har jag ändrat mig. Trots din beskrivning av typerna på spårvagnen(?)inser jag genom din blogg att det finns en mening kavr att leva för.
P.S. Det är inte bara två angenäma händelser inom en månad. Din farfar fyller 80, och det är åtminstone han glad över så länge han är medveten om vad som sker runtomkring honom.
Varma kramar
Jag vet inte om det är en tidig ålderskris eller tillfällig sinnesförvirring men du fyller väl 23 och inte 22? Jag vet att du vill vara som mig hela tiden men här får du nog ge dig. För övrigt en mkt underhållande blogg med anekdoter om våran mor som du tragiskt nog börjar efterlikna.
Åh hjälp,
Lillebror har rätt! Jag är inte bara en genetisk karbonkopia av min mor utan också senil vid 22 (21? 23?) års ålder...Ändring noterad och utförd.
Apropå senil... Jag kommer den 29 mars, inte april. Och lillebror ska vara glad att både mor och syster tycker om honom fast han är elak i cyberspace!
