Inser att det måste framstå som att jag aldrig träffar någon annan än min psykologilärare, men Woganowski är så otroligt märklig att jag bara inte kan sluta förvånas, eller snarare förfasas, över honom.

Hans föreställning om vad som är relevant i undervisningen är rätt udda, vilket framgick redan vid terminens första prov. Vi hade läst en Freud-bok om psykologin bakom "slips of the tongue", a.k.a. Freudian slips. (Eller som M kallade dem, "Slippery Freudians". Repektive, efter att ha blivit utfnissad av undertecknad, "Freudian Slippers". Nusse då.) 

Hursomhelst hade jag, som den ivriga lilla student jag är, pluggat in begrepp efter begrepp från boken. Men hur formulerar Woganowski sin fråga? Jo: "In chapter 2, Freud writes about a conversation he had while riding on a train. To which city was the train going?"

Oh mon dieu.

Även dagens lektion gick i denna substanslösa anda: Högteknologiske Woganowski lägger först 25min på att få igång datorn som ska hosta fram den trötta 80tals-film han vill visa, och proklamerar sedan stolt att alla bör ha penna och papper i högsta hugg. Det vankas nämligen bonuspoints för den som kan tala om vad floden på postern bakom filmens presentatör heter.

Jeeeez. Har något någonsin varit mindre viktigt?

Så sprakar filmskrället igång, och mycket riktigt hänger en blek bild med texten "Firenze" på väggen bakom programledaren. Jag, som knappt kan peka ut Göteborg på Sverigekartan (Westcoast? Eastcoast? Westcoast?) har såklart inte den blekaste aning om vad floden i Florens heter. Visste inte ens att det fanns en.

Men samtidigt är jag för schneken för att Våga Vägra Idioti, och drar därför,fort som attan, iväg ett sms till min gode vän och kunskapskälla H. Trettio sekunder senare brummar det i mobilen, och det rätta svaret kommer som ett brev på posten. Fuskposten.

Det är jag och Woggan nu, serru.