Under de senaste årens lopp har jag varit sjukt (över)tydlig med att det här med kids verkligen inte är min cup of tea. De är för gnälliga, för krävande, för dumma.... Argumenten tar aldrig slut.

Och även om jag inte skulle gå så långt som Marilyn, som vill höra trampet av små bebisfötter här och nuuuuu (Kan bäbisar ens trampa? Eller liksom rultar de snarare fram...? Jag har bevisligen noll koll) måste jag nog ändå lägga in någon form av dementi. För om jag skulle lyckas få en batting som är lika skön som en av mina yngsta kusiner (tydligen) är, är jag game.

Min mor, som nyligen träffat knyttet i fråga, berättade nämligen att ungen, vi kan kalla henne Ebba, är "rätt speciell".I julas, t.ex, hade Ebba, 5 år gammal, fullkomligt tokvägrat att gå med i dagis luciatåg om hon inte fick gå klädd som, well, bajskorv.

Inget av föräldrarnas (= min moster och morbrors) lock, pock, hot eller resonerande hade hjälpt: Det var the bajskorv way eller the highway, så att säga. Men hennes mamma, som uppenbarligen är en förstående moder

(Nu fick jag Ferdinand-vibbar igen och var på väg att skriva "fastän hon är en ko". Men det gjorde jag ju inte. Himla tur.)

hade därför klätt ungskrället i bruna kläder, från topp till tå, och proklamerat att hon -tadaaa- därmed var en äkta bajskorv. Och att Ebba inte skulle bry sig om ifall de andra, dumma barnen på dagis trodde att hon var en helt vanlig, simpel pepparkaka.

Så där gick Ebba, i tåget med de andra barnen, lycklig över sin mammas kluriga kostym.

En sån unge tackar man liksom inte nej till.