Om det är något jag är stolt över här i livet, något som jag kan sätta mig ner och klappa mig lite lagom självgott på magen över, så är det mina vänner. Det är ju nästan lite sorgligt att jag ska behöva åka över hela Atlanten och umgås med urblåsta amerikaner för att jag ska inse det, men ju längre tid jag är här, desto mer inser jag vad, eller snarare vilka, jag har hemma.

Allra starkast blir hemlängtan dock när jag hör om de knäppa saker de där hemma sysslar med. Von Janzons fotokupp, till exempel.

Under de senaste terminerna har vi nämligen varit sex tjejer - jag, Banana, Marilyn, Fröken Fluff, Von J och H-S, som tillsammans pluggat, ätit, sovit, skrattat, dansat och pladdrat dagarna i ända. Och jag tror nog att Von J saknar våra middagar, Stockenutgångar och panikplugg-sessioner lika mycket som jag. Hon, som kommer vara på utbyte i Australien en hel termin till, har nämligen klurat ihop en slags av förgät-mig-ej-kupp: Hon har instruerat Fröken Fluff om att framkalla ett lagom stort, lagom tjusigt foto på just von J, som skall ramas in, för att sedan medtagas till alla gemensamma aktiviteter.

Likt ett litet, fräknigt Karlskoga-spöke ska hon närvara vid samtliga fikor, filmkvällar och fester. En everlasting Von Janzons-presense, inramad i guld.

Nästan lite Twin Peaks över det hela.

Men det är väl inte så konstigt att man börjar sakna personer som man umgåtts ofta och mycket med; på något sätt har de ju blivit en del av den man är. Och just i Von J:s fall insåg jag häromdagen att hennes inflytande på mig börjar ta ut sin rätt: Hon är nämligen, åtminstone bland oss andra fem, känd för sin förmåga att liksom piffa upp vardagen med, tja, kan man kalla det vita lögner? Ordet är nog snarare chockrosa lögner - för de har ingen som helst skadlig effekt, utan uppstår bara då hon känner ett sponrtant behov av att göra den grå vardagen lite färggladare.

Ett klassiskt och tämligen illustrativt exempel är den hela kväll (för att inte tala om post-bortamatchsmorgon) hon spenderade med att tuta i L.A, Jusristens kompis, att hon var amerikansk utbytesstudent från, just det, L.A. Ingen skada skedde eller har skett av hennes lilla teater, förutom att jag fortfarande kan skratta tills jag får magknip när jag tänker på deras flummiga konversationer där han försöker få henne - en beachbabe från Californien - att ge sitt mycket unika perspektiv på det svenska studentlivet.

I vilket fall var det som så att jag, efter skolan igår, skulle ta trolleyn hem. Och där, på en träbänk, sitter ingen mindre än läraren jag älskar att hata - Wogganowski. Han, som uppenbarligen inte fått många lager skinn på näsan av trettio år som lärare, hade tydligen fått allt annat än beundrarpost i denna termins lärarutvärdering, och kände av oklar anledning ett behov av att vädra de dåliga nyheterna med mig.

Vilket ju hade varit helt ok, om det inte vore för att han måste ifrågasätta precis allt man säger, så snart det inte är formulerat preciiiiis som han vill.

Vi sitter alltså och pratar om Livet På Univeristetet: Lärare, elever, hur ska de kunna arbeta ihop? Och framförallt, hur ska stackars Woggan kunna skapa bättre kontakt med eleverna, och öka deras intresse för psykologins fascinerande värld?

- Vilket, för övrigt, är minst sagt behövligt. Alla är så fruktansvärt ointresserade av hans irrelevanta dravel att han numera ställer ja - eller nej- frågor som följer: Who thinks "Yes"? (ingen räcker upp en hand) Who thinks "No"? (den tjocka kinestjejen i bänken bredvid mig är den enda som räcker upp en hand) Who is indifferent? (ingen räcker upp en hand) -

I brist på någon vettigare input klämmer jag iallafall ur mig något om att det ju kan bero på själva skolan, alltså att det är en state School, och att sitautionen säkert varit annorlunda på Harvard. På en sådan skola bryr sig eleverna mer om att vara aktiva och få bra betyg än på SDSU.

Och av någon jävla anledning bara tänder det till i Woggan. Hans ögon blir plötsligt alldeles kolsvarta och han liksom fnyser fram ett "Jaha, har du varit på Harvard eller?" som om han vore en av de trotsiga sjuttonåringar han konstant misslyckas med att undvisa.

Och då händer det: Jag gör en von Janzon! Jag svarar nämligen, heeeelt i önodan, "jaaa" med någon slags blandning av skräckslagenhet och tvärsäker övertygelse.

Här sitter jag och spontanljuger, liksom.

Woggan tittar lite konstigt på mig ställer några frågor om när, var, hur (det var med juridiska institutionen, för två år sedan. Serru.) men har väl sedan
a) inga frågor mer, eftersom jag har vunnit diskussionen
b) insett att jag totalfabulerar, och gör en mental anteckning om att kolla upp mytomani-ration i Sverige

För han blir bara tyst, och intar sin vanliga depp-pose. (Ihopsjunkna axlar, nedåtlutat huvud, pilla på den fladdriga regnjackan)

Så, även om jag dels undrar vad fasen som flög i mig, dels är fruktansvärt tacksam att han inte började ställa mer detaljerade frågor (detta framförallt med tanke på att jag inte ens vet i vilken stat Harvard ligger) är jag ändå, på något absurt sätt ,lite stolt över mig själv:

Von Janzons vardagspiffar till spontanlögner finns i mig, även då hon inte står (inramad) bredvid mig!