Facehunter är ett geni. Och jag älskar att titta på hans bilder. Men att London och Paris kryllar av koola människor med sjyssta outfits känns lite som yesterdays news. Och hur bra mår jag av att titta på 200 pers vars frisyr, klädstil och allmänna framtoning är tusen gånger krispigare än min?

Nej, tacka vet jag vardagen här i San Diego där man - även iförd sin sunkigaste outfit - bara möter ett fashion roadkill efter det andra. Eller vad sägs om det White Trash-par, 30 +,  jag hade nöjet att sitta bredvid på trolleyn igår:

Hon hade tryckt in sin (milt uttryckt) runda kroppshydda i en mörkblå, nopprig collegedress och bar vita, puffiga Fila-joggingskor till det. Det hamsterliknande ansiktet omgavs av axellångt, fettigt hår och pryddes av ett par illröda, runda glasögon som matchade de röda läpparna. Dessa sprack då och då upp i ett leende som blottade klart mer laxrosa tandkött än actual tänder. Men jag var riktigt tacksam för det. För till skillnad från de sedvanliga WT-paren varken slogs eller väste de konstigt, utan lekte någon slags lek. En rymdlek tror jag, för de fäktade med imaginära laserstrålar och pratade om "evil, intergalactic forces". Han var iklädd stentvättade jeans anno 1983 och bar med sig en skateboard (!). Jag försökte lista ut om de var förståndshandkappade. Oklart.

Som ytterligare ett exempel på den goda klädsmakens förfall kan även den närmast obligatoriska sorority-uniformen bland skolans tjejer nämnas: fluffiga uggboots (yes, they do still exist) till kortkort, fransig jeanskjol och gräll t-shirt (valfri neonfärg + sororityn:s förkortning). På alla kroppsformer och -storlekar. 

Eller kanske de håriga mansfötter jag beskådar varje dag, i Rainbow-flipflopsen de envisas med att bära. Även i Februari. Jag trodde att detta var illa nog tills jag på trolleyn (såklart) från skolan såg en man som löst behårings-problematiken med att ha tubsockor i regnbågsflopparna.

Nej, jag tänker inte ge honom ett poäng för att han försökte.

I vilket fall känner jag att det egentligen är min medmänskliga plikt att dokumentera de mest katastrofala exemplen på amerikansk färg- form- och materialblindhet. Det vore så fantastiskt; jag skulle vara SoCal:s antagonist-svar på Facehunter, kalla mig "Messhunter" eller kanske "Flawcounter". (Har inte riktigt bestämt mig än). Och knipsa fantastiska porträtt på sladdriga khakis och hår som fullkomligt simmar i billig gelé.

Enda frågan är hur jag, rent praktiskt, skall gå till väga. Att outa min vision skulle antagligen leda schnurgerade till en blåtira. Medan åtal för ofredande genom smygtagande av bilder inte heller lockar.

Misstänker att dessa modets parias kommer att få stanna i mitt minnes skattkammare. Undanstoppade, liksom omhuldade, för att plockas fram någon riktigt bad hair day hemma i Svedala.

 Jag sätter på TV:n.

Det är frågesport i Jänkarland. Ingen "Vi i femman"-variant, utan för vuxna. Så vuxet som det kan bli in the land of Paris Hilton.

En bastant, svart kvinna i medelåldern med löjligt utstuderad frisyr har gått till Finalen, och dansar nu en rusig segerdans så att allting skumpar. Det är riktigt medryckande. Ja, jag känner faktiskt att höjden av lycka, det är att vara amerikansk ghetto-tant, och att lyckligt få svänga på mina trinda höfter i bästa sändningstid. Publiken jublar.

Så börjar Finalen, med De Svåra Frågorna.

Programledaren: - "Name a part of your body that hurts when you´ve been sitting for long"
Fetto: -"Your bottom"
Programledaren: - "Correeeeect!"

(Publiken jublar)

Programledaren: -"Name an invention that has brought people closer together"
Fetto tänker så att det knakar. Svarar: - " The light?"
Programledaren: - "Eeeh... Correeeeeect!"

(Publiken jublar)

Jag stänger av TV:n.

Läser mitt senaste inlägg.

Inser att om jag spenderat hälften av den tid jag lägger på att analysera mitt liv på jobbansökningar istället, hade jag skrattat hela vägen till Vinge vid det här laget.

Kryper ihop i fosterställning inombords.

Cynika är en av de få USA-bekantskaper som jag skulle ha hängt med även om jag fortfarande lallat omkring hemma i Studentstaden. Hon är klipsk, sarkastisk som få och, bäst av allt, fullkomligt o-hispig. Till skillnad från alla tjattriga, bäbisspråks-pratande småtjejer som ränner omkring på skolan.

Och det var med Cynika som dagen började, eller snarare i Yoga-class med Cynika. Jag har egentligen aldrig fått ut särskilt mycket av denna aktivitet , som involverar femtioelva omöjliga positioner med ännu krångligare namn, och en "andningsteknik" kontrollerad av någon annan, inte av dina egna lungor. Men fine, Cynika gillar yoga och lite harmoni har väl aldrig skadat någon. Under gårdagens lektion lyckades dock instruktören i fråga ta amerikansk klämkäckhet till en ny nivå, genom att kombinera denna med vad hon väl uppfattade som österländska livsvisdomar. Och efter att ha genomlidit ett helt pass av hurtiga utrop mixade med entoniga New Age-floskler ("And now, downward facing dooooooog") var vi båda tacksamma att komma därifrån.

Efter lunch på knökfullt Café 976 fick jag skjuts av Cynika hem till M, som var på ganska märkligt humör. Tydligen hade han, som hittills bara sökt ett enda internship inför sommaren (i San Fransisco), plötsligt fått någon form av karriärångest-ryck och googlat anställningar så att det ryker om det. Han verkade faktiskt lite lätt panikslagen, samma vad-händer-om-jag-aldrig-får-ett-vettigt-jobb-känsla som jag hade under förra terminen. Men även om jag, om någon, vet att man kan bli stressad ibland finns det ju inte så mycket man kan göra åt saken från andra sidan Atlanten. Och framförallt inte med bara dryga två månader kvar i en stad som är tokslapp, på gränsen till letargisk. SoCal är helt enkelt inte rätt ställe att skaffa viktiga kontakter och börja bygga på sin karriär, såvida man inte vill jobba just här. Men antagligen ville han väl bara prata lite om det, och jag, som bara kan hantera problem med 10 punkts-strategier och to do - listor, försökte vara en god flickvän och bara lyssna. Med måttlig framgång.

Tack och lov verkade han dock glömma sin mini-livskris, eller åtminsone dölja den väl, då vi hoppade på bussen till Torrey Pines. Tror jag iallafall att det var. För Torrey Pines skall vara en State Park, med massa skog och berg, där man ska kunna gå på hurtig tur bland träden. Men vi kom till någon form av lerig parkeringsplats, med en sådan kiosk som brukar ligga efter 9:e hålet på golfbanan. Dock kunde man traska en bit åt höger, samt gå ner cirka 200 meter för några hala men jättevackra, sandfärgade berg och komma till en bred, lång jättevacker strand. M, som ju mer eller mindre är född på en enslig bergstopp, pratade gång på gång om hur mycket finare det varit om det inte varit "så mycket folk" medan jag undrade hur fasen det kunde komma sig att den vackraste strand jag sett hittills i San Diego var så gott som folktom. En joggare här, en solbadare där, men sammanlagt max 25 pers, på en milslång strand. Väl nere löstes mysteriet snabbt: majoriteten av solbadarna var nämligen spritt språngande nakna, och spelade volleyboll, kastade frisbey och tog strandpromenad precis som gud skapat dem. Jag kände mig lätt obekväm, men nakenheterna slutade redan efter någon kilometer, och det var en jättefin promenad. Vid ett stenröse nästan vid Scribbs fick vi (och andra påklädda människor) dessutom glo på sjötstjärnor och havsanemoner som slöade i pölarna. Treåringen inom mig jublade.

På kvällen var det så dags för Norrbagge:s Toga-fest. Norrbagge brukar vara med på Biffen & Dunderklumpens veckovisa filmkvällar, och även om han kanske inte är den mest fascinerande person jag träffat är han, precis som sina landsmän, väldigt snäll och rar. Dessutom var detta mitt livs första Toga-party, och inget utbytesår på college är ju fulländat utan just ett sådant. Toga-tanken framstod alltså som relativt attraktiv, ända tills jag, ståendes i M:s badrum, insåg att jag inte har en aning om hur man knyter skiten. Svettiga tjugo minuter senare kliver jag ut ur badrummet, bara för att få kommentaren "Men, du ser ju ut som en korv" av en nyss ditkommen Cynika. Hon hade såklart mer än rätt och min korv/tvångsjacke-utstyrsel hölls endast uppe av flertalet knutar. Som jag några timmar senare var korkad nog att knyta upp inne på Norrbagges toalett.

Festen i sig var riktigt kul: roligt att se en mix av amerikaner och utbytesstudenter (annars är det nästan alltid antingen eller), och for once pratde folk inte bara med dem man redan kände. Hälften var såklart apraka, och iklädda alldeles för avslöjande togor (om man ens kan kalla att vira en rutig bordsduk ett halvt varv runt halsen för att klä sig i toga... Måste faktikst säga att min korvdräkt plötsligt framstod som tämligen genialisk, eller åtminstone autentisk) men jag hade rätt skoj. Och jag kommer aldrig glömma synen av Bo-ko, iförd en rosa bordsduk, gröna mardi gras-halsband samt svettband med små silvriga blixtar, dansandes någon form av manisk pek-dans med stängda ögon och en ölflaska i munnen.

Dessutom fick jag, som en extra bonus, tillfälle att iaktta ett mycket märkligt sociologiskt fenomen. Dunderklumpens ständiga vapendragare, Miss Piggy, är väl egentligen en rätt tevlig figur; en rödlätt, ganska manhaftig tyska som pratar alldeles för mycket och plirar på världen genom sina små grisögon. Men att hon, av alla människor, skulle hooka up med den enda kille på festen som faktiskt såg OK ut invirad i lakan, övergår mitt förstånd. Han  - tänk grekisk gud - kom inte till festen förrän rätt sent, och det tog banne mig inte mer än en halvtimme av smäktande blickar (jag såg dem!) och viskande samtal (jag hörde dem!) innan jag såg dem hångla i Biffens soffa. Vet inte varför jag är så fascinerad av Skönheten och Odjuret- historier som denna; kanske för att det visar på att utseendet ändå inte är allt, och att man inte ska förvänta sig att någon är ytlig bara för att han eller hon är löjligt vacker. Eller för att jag undrar vad det är JAG missar hos personer som miss Piggy, när hon (eller han) fångar någon way out of her league. Eller för att det, med lite tolkningsutrymme, skulle kunna innebära att jag får gifta mig med Magnus Tingsek. Och det inom en mycket snar framtid.

I vilket fall är det fantastiskt fascinerande when good things happen to ugly people.

Trots att jag -tragiskt nog - knappt vet hur jag hade klarat av min utlandsvistelse utan Fejjan finns det ett fenomen, en typ av aktivitet, pa denna min enda port till yttervärlden som jag bara inte förstar: Stoppa-grupperna.

Jo, du har ocksa fatt dem, inbjudan efter inbjudan till den ena gruppen blödigare än den andra.

"Stoppa djurförsöken! ",
"Bekämpa AIDS-epedemin i Biaffra!" eller varför inte
"USA ut ur Irak. Idag!"

Visst, det kan ju vara sa att mina marknadsförings- eller ekonomikunskaper helt enkelt inte räcker till för att första vilken jätteeffekt det har att jag klickar "accept" till en av dessa behjärtansvärda filantropi-grupper. Och när till och med en sa cynisk mämnniska som Taxi börjar skriva in sma kodord pa Msn eftersom det, pa nagot magiskt vis, bekämpar bröstcancer, börjar jag nästan misstänka att sa är fallet.

Men innan jag far belägg för att mitt namn pa en trött Facebook-lista har nagon form av praktisk effekt, d.v.s klirr i en kassa nagonstans, ser jag ingen som helst anledning till att köpa detta Bamse-resonemang om att de adrennalinstinna förortsidioter som nu driver längs Stockholms gator i jakt pa en skalle att spräcka skulle stanna hemma och äta mammas kanelbullar, bara de fick se hur manga som joinat gruppen "Bevara oss fran gatuvaldet".

För att dämpa den smygande känslan av att personligen orsaka allt fran indonesiska jordskalv till vardagsrasism har jag dock tvingats hitta en allt-i-allo-lösning utöver det vanliga;
gruppen "Stoppa alla hemskheter".

Sa den dagen vi slipper

miljöförstöring
fattigdom
lidande
urkundsförfalskning
personangrepp
sura miner
global uppvärmning
män och kvinnors våld mot varandra
barnarbete
terrorism
kriget mot terrorismen
slaveri
lappskojs
mobbning
folkmord
cancer
khakis
fildelning
kvällspressen
skilsmässor
väskryckning
alkoholism
patriarkatet
världsbanken
våldtäkt
kommunismens illdåd
gatuvåldsmanifestationer
nedskräpning
nakenchocker
sverigedemokraterna
konkurser
torr hy
räntehöjningar
räntesänkningar
musarm
bristfällig kost
födelsekomplikationer
multipel skleros
prostataförstoring
första världskriget
dålig uppfostran
magplask
barnporr
kreationism
felstavningar
diktaturer
charterresor
klassamhället
ätstörningar
dålig sömn
omskärelse
kränkning
lyxfällor
systematiskt köttfusk
utförsäljningen av allmännyttan
bordellhärvor
polska riksdagar
typ I-fel
amalgam
håravfall
blödningar
stress

vill jag fan i mig ha ett tack fran er alla!

Hemma i mellanmjölkens land är jag knappast känd för min Nationalstolz. Och även om Jobbet ju i mångt och mycket går ut på att promota Sverige, arrangera events med koppling till Sverige osv har jag aldrig varit en av dem som blir tårögd av tanken på IKEA. Inte ens nu, efter att ha varit borta i Amerrikat i snart ett halvår.

Men härom dagen insåg jag att det finns ett undantag, ett tillfälle då jag plötsligt blir svenskare än knäckebröd: i den amerikanska bastun. På skolan där jag spenderar mitt utbytesår finns nämligen ett tämligen oflådigt men ack så funktionsdugligt gym, där jag försöker pressa in någon session i veckan. Och i Måndags tänkte jag, som egentligen inte är särskilt formalistisk gällande denna finska nationalsport, att det vore skönt att ta en tur till den varma, mörka, vagt trädoftande bastun. Men icke.

För i the land of Jessica Simpson bastar man
1: Med kläder på
2: Med TRÄNINGS-kläder på
3. Med SVETTIGA, NY-insvettade träningskläder på
4: Med ipoden på, helst på allra högsta volym
5: I grupper om sju, pladdrandes. Åtminstine om man är en Kappa Beta Zeta, Zeta Alpha Gamma eller någon annan av de triljarder sororitie-varianter som finns på skolan.
6: Aktivt. De flesta tycktes nämligen slutföra träningspasset med stånkande situps, alternativt frenetiska rygglyft.

Efter att ha blivit utstirrad i all min avkläddhet samt ha darrat i den somewhat 56-gradiga värmen i cirkus tre minuter pallade jag helt enkelt inte mer, och nästan störtade ut genom den trötta trädörren. Och vid synen av den  grälla, röda plastskylt som satt uppsatt på samma dörr insåg jag plötsligt att det ändå, all freakin globalization- oh- we´re-all-so-open-minded-världsmedborgare, för alltid kommer finnas vissa, avgrundsjupa skillnader mellan Fäderneslandet och Amerrikat. För skylten i fråga påvisade inte det traditionella klädförbudet (god no, hur skulle de då kunna sprida sina schvett-bakterier i hela bastun?) utan informerar dig, med den dumma självklarhet som bara amerikaner kan producera, om att det är

"Strictly forbidden to pour water on the rocks".

Vad, VAD mina vänner, skall man då göra i en bastu, om inte hälla vatten på stenarna? Hur värmer jänkarna egentligen denna "bastu"? Irakisk olja?