Svagbegåvad
Men ikväll, efter att ha slaskat runt där i drygt tjugo minuter utan att ha hittat något av intresse (Jag menar, Fredrik Egosexuell Strage listar sina Youtubefavoriter - Vem har tid att läsa detta dravel? Och vart vänder man sig för att återfå de minuter, för att inte säga timmar, av sitt liv som man slösat då man är klar?) fick jag ett infall och kollade in SvD istället. (Mer spontancrazy än såhär blir det tyvärr inte i mitt liv; det är icke för icke som jag är juriststudent.)
Och där hittade jag inte bara det här asbra testet, utan också en klockren beskrivning av mitt patetiska resultat:
- Hej allihopa, mitt namn är Joli, och jag är geografiskt svagbegåvad.
Fyra nyanser av kaos
Våra gamla styreslemedlemmar är nämligen så sjukt kåta på att slippa eländet att de inte är främmande för att hålla nyval fastän vi inte har tillräckligt med kandidater, bara följa hälften av bestämmelserna i stadgan samt, slutligen, fabricera röster. Och visst hölls ett patetiskt litet möte (av förväntade 30+ medlemmar dök, just det, FYRA upp...) i en ledsen fjällstuga till lokal.
Så, mina damer och herrar, tillåt mig att presentera Jobbets nya styrelseledamöter:
Ledamot nummer ett: En blekfet Svensson som är för blyg för att se övriga närvarande vid årsmötet i ögonen då han försöker hålla tacktal. Mumlar något om att "San Diego är en fin stad".
Ledamot nummer två: En man så helt oblivious till allt utom sin egen värld att han ringer till Jobbet cirka en halvtimme innan själva årsmötet börjar och, inte ber försiktigt om utan kräver, skjuts till mötet. Vi tittar först förvånat på varandra, och försöker komma på var exakt i vår arbetsbeskrivning ordet "privatchaufför" nämns, men gör sedan det vi gör bäst: Är styrelsens bitches. I detta fall genom att hämta och skjutsa mannen i fråga. (Som för övrigt är så lik The Grinch att man kan berätta hemska sagor om honom för små barn)
Ledamot nummer tre: Okänd. Uteblev nämligen på grund av "familjekris". (Gott tecken? Nein)
Ledamot nummer fyra: Okänd. Uteblev nämligen, precis som han har gjort vid alla försök till telefon- eller mailkontakt de senaste två veckorna. (Gott tecken? Nein.)
Ledamot nummer fem: Vår smarta, snygga, duktiga projektchef inför Eventet, som är en enda, ensam pärla. Och den enda med dubbla X-kromosomer. (Ja, förutom Råttan då, men hon är ju så beige att hon snarare hör till inredningen än styrelsen)
Denna affärslivets creme de la creme, a.k.a. fyra nyanser av kaos, utgör således hälften av vår styrelse. Och hälften av min framtida huvudvärk.
Välkomna!
Encyklopedi de Joli: jazzdamp
Eftersom vi världsberömda språklingvistiker inte behöver hålla på med sådant tjafs som bokastavsordning har Encyklopedi de Joli (åtminstone provisoriskt, i väntan på att något av vikt skall hända mellan a och i) kommit till bokstaven J. Dess portalparagraf kommer, med stor sannorlikhet, att behandla det mycket välbekannta ordet jazzdamp.
Jazzdamp var det sinnestillstånd Joli upplevde då hon var på konsert igår. Hon hade vetat sedan länge att hon inte svärmar för jazz i samma utsträckning som många andra, utan tvärtom blev stressad av allt tutande, skramlande, slamrande, bingande och bångande (som dessutom sker i marschtakt). Men då
1) hon helst inte vill bli förskjuten av sin farfar
2) M och hans bäste vän (på besök från djupaste Sviiiitzerland) föreslog live-jazz på lagom murrig klubb downtown
tänkte hon att det ändå kunde vara värt ett försök. Till. Så de traskade dit, inhandlade obligatoriskt jag-är-himla-kulturell-och-svår-och-dricker-bara-rött, och satte sig ner för att lyssna.
De följande knappa 20 minuterna ägnade Joli åt att
- försöka njuta av musiken. Och misslyckas.
- försöka se ut som att hon njöt av musiken. Och misslyckas.
- få ont i öronen av trumpeten
- dricka en liter vatten
- småprata med Dumle, som också var där. Så mycket och länge att alla hyschade.
- försöka förstå när en sång börjar och när nästa slutar. Och misslyckas.
- tänka ut vad hon ska laga för mat. Hela veckan. Och nästa.
- räkna alla närvarande i lokalen (47st)
- stirra in i M:s nacke så länge och intensivt att hon upptäckte att han har en liten tofs hår som är längre än resten. Strax ovanför höger öra, närmare bestämt.
- fundera på vad hon drömt igår natt. Och natten innan dess. och hela veckan innan dess.
- få ont i öronen av trummorna
- vicka på tårna¨
- placera om samtliga föremål på bordet de satt vid
- undertrycka flyktreflexer, åtminstone 10 gånger om.
Summa summarum var hon fruktansvärt uttråkad, samtidigt som hennes stackars öron, hjärna och hjärta höll på att balla ur av stress; hon kände sig som en råtta i bur och ville klättra på väggarna, hoppa upp och ner, vad som helst för att slippa sitta still och med spelad kännarmin liksom nicka uppskattande till detta skrän; hon var jagad; hon var stressad; hon pallade inte en minut till; hon hade fått jazzdamp.
Så hon gick hem.
Dementi
Och även om jag inte skulle gå så långt som Marilyn, som vill höra trampet av små bebisfötter här och nuuuuu (Kan bäbisar ens trampa? Eller liksom rultar de snarare fram...? Jag har bevisligen noll koll) måste jag nog ändå lägga in någon form av dementi. För om jag skulle lyckas få en batting som är lika skön som en av mina yngsta kusiner (tydligen) är, är jag game.
Min mor, som nyligen träffat knyttet i fråga, berättade nämligen att ungen, vi kan kalla henne Ebba, är "rätt speciell".I julas, t.ex, hade Ebba, 5 år gammal, fullkomligt tokvägrat att gå med i dagis luciatåg om hon inte fick gå klädd som, well, bajskorv.
Inget av föräldrarnas (= min moster och morbrors) lock, pock, hot eller resonerande hade hjälpt: Det var the bajskorv way eller the highway, så att säga. Men hennes mamma, som uppenbarligen är en förstående moder
(Nu fick jag Ferdinand-vibbar igen och var på väg att skriva "fastän hon är en ko". Men det gjorde jag ju inte. Himla tur.)
hade därför klätt ungskrället i bruna kläder, från topp till tå, och proklamerat att hon -tadaaa- därmed var en äkta bajskorv. Och att Ebba inte skulle bry sig om ifall de andra, dumma barnen på dagis trodde att hon var en helt vanlig, simpel pepparkaka.
Så där gick Ebba, i tåget med de andra barnen, lycklig över sin mammas kluriga kostym.
En sån unge tackar man liksom inte nej till.
Päddagågik
"The efforts of heavy people to keep a slender profile may be sabotaged by cells within their own bodies termed fat cells. No, fat cells are not cells that are fat. They are cells that store fat. Fat cells comprise fat tissue in the body. Obeses people have more fat cells than people who are not obese."
och känner mig plötsligt sugen på att göra någon form av komparativ studie mellan amerikanska och svenska lärosäten.
Vad sägs t.ex. om dissertationen
"Likheter och skillnader i tillämpad pedagogik: San Diego State University vs. Förskolan Nyckelpigan"
Fair enough?
José
Då jag numera kan höra José Gonzalez spela "Heartbeats" utan att tänka på Juristen och hamna i någon slags apförbannad-men-ändå-lite-ledsen-zone blev jag väldans glad när Maggan berättade att just Gonzalez skulle uppträda i SD ikväll.
Förbandet hette Mia, och var en söt hippieflicka med ovanligt vacker röst. Dock tämligen pretentiös, på gränsen till kitschig ("This is a song about relationship. On all levels."), och släpandes på någon slags musiklåda till instrument som jag aldrig sett förut.
Så dök mr. Gonzalez himself upp på scenen, och han var banne mig rätt foxy. Såg ut lite som en judisk Matthew Fox, fast blyg. Och klädd som Napoleon Dynamite.
Själva konserten var sjukt bra, sjukt fin och såg ut ungefär såhär.
Titanic-teorin
H vann dumhetsduellen med följande historia:
Ridå. Sen kväll, H är på en bar någonstans i downtown och försöker hålla igång ett samtal med en relativt ointressant amerikanska. Som så många andra SoCal-bor börjar hon mala om växthuseffekten, och hur himlarns tråkigt det är att den, ja, existerar. (Måttligt unik tanke, och ändå tycks alla känna ett behov av att understryka just detta i både tal och onödiga ställningstaganden. Nåja.) Så plötsligt hasplar hon ur sig något i stil med att "Ja, och allra tråkigast är ju att folk inte ens vet varför den uppstått"
H, som naturligtvis undrar hur en trött 29-taggare från La Mesa kan sitta inne på info som världens forskarelit inte listat ut, ber henne utveckla sitt resonemang. Samtalet skall ha lydit ungefär som följer:
Amerika: - Det fattar man ju, att det måste vara alla kryssningsskepp.
H: - Eh, hur menar du då?
Amerika: - Har du inte sett filmen Titanic?
H: - Jo. Vad har den med växthuseffekten att göra?
Amerika: - Jamen där är ju liksom beviset. Inte nog med att båtarna bolmar ut tusentals kilo ånga dagarna i ända, de kör in i isbergen också! Så att de lossnar. Och flyter omkring.
Nu kvarstår bara frågan: Vem, oh vem, missade att föra in denna knivskarpa teori i Kyoto-protokollet?
Självpepp
I mina beskrivningar av Jobbet har jag hittills aldrig producerat annat än, ja, gnäll på denna blogg.
För att motverka denna trend och för att peppa mig själv ("Det är inte dumt att lägga 20 obetalda timmar i veckan på något som gör mig vansinnig, det är inte...") tänker jag berätta om dagens Eventmöte som, tro det eller ej, var en snudd på upplyftande tilldragelse:
I vad som kallas "samarbete med" ett antal andra organisationer (men egentligen inte består av annat än pajkastning och bristande kommunikation) skall jobbet anordna ett gigantiskt business /cooperation/networking/valfri corporatebullshitklyscha - event för svenska och amerikanska företag inom olika industrier.
Vi kan, för enkelhetens skull, kalla det Eventet.
Eventet skall gå av stapeln om några få veckor, men fastän det varit planerat sedan månader, om inte år, tillbaka har det varit så mycket meck hit och dit att jag inte varit säker på om det kommer att bli av. Men häromdagen fick vi bekräftat att det stackars skeppet ännu flyter, i och med att vår chef kallade mig och Humle till dagens möte på UCSD.
UCSD är en av San Diegos mest ansedda - om inte det mest ansedda - universitet, och de är kända för sin forskning inom allt från stamceller till havsbotten. Relativt creddigt, helt enkelt, åtminstone inom samtliga nördvetenskaper.
Hursomhelst skall en del av Eventet, den som involverar företag inom IT och Telecom, gå av stapeln på UCSD. Och jag och Humle - som hittills haft billiga ursäkter för att slippa allt som ens påminner om Eventet och dess existens - har blivit tillförordnade att hjälpa till med just detta. Därav mötet.
Och därav make-overn: Då ingen av våra chefer någonsin sätter sin fot på kontoret brukar både Humle och jag nämligen dyka upp iförda utstyrslar och (lack of) sminkning som varierar mellan sjavig och sju svåra år. Men små ögontjänare som vi är hade båda, mötet till ära, lyckats kränga på oss något som liknande business attire. Detta visade sig såklart vara fullkomligt onödigt, eftersom övriga deltagare bestod av 2 gånger datanördar, 2 gånger mesig asiatisk kvinna, lite övrigt löst folk samt 2 gånger Jobbet-styrelsemedlem, som vanligt iklädda Kostymen Gud Glömde.
Men trots att Humles och min spetskompetens kommer bestå i att
1: få folk att skriva sitt namn på ett papper
2: servera kaffe
3:peka med hela handen på en skylt
var det faktiskt rätt kul att vara med på mötet.
Jag har nämligen börjat inse att vissa av de här gubbarna, hur avdankade de än kan verka, en gång i tiden jobbat med rätt koola saker. Exempel:
En gladlynt 60-taggare med nästan onaturligt buskiga ögonbryn och ett aldrig sinande förråd av oneliners tar upp och börjar flippra med sin mobil med den där "Vad hette det sa du? Essemäss?"-minen som bara en man i övre medelåldern kan producera. Rätt paradoxalt med tanke på att han varit CEO för Ericsson.
En gnällig smålänning som inte bara är torr som ett fnöske utan också så lik Ingvar Kamprad att jag måste blinka minst tre gånger varje gång jag ser honom, spankulerar omkring på UCSD och pillar på all utrustning han kan hitta. Han mumlar något om "valuta för pengarna", vilket kan bero på att hans företag skänkt cirkus 50 miljoner forskningsdollar till skolan.
So, väl medveten om att detta är ett skolboksexempel på självsuggestion, och att jag ägnade halva mötet åt att diskutera antal bord och stolar som behövs till buffén (andra halvan gick åt till att leka krukväxt) känner jag mig, allt som allt, nöjd med dagens insats.
Nu ska jag gå och öva på min framtida dunderkarriär inom Telecom. Genom att koka kaffe.
Titta - rynka -sucka
Och jag tror banne mig att mitt självaste DNA är lyckligt över det som komma skall.
Jag har nämligen upptäckt att jag -på full autopilot - har börjat ta efter min mor: Likt den genetiskt predestinerade lilla människoapa jag är, kommer jag allt oftare på mig själv med att utföra de märkliga, för att inte säga fullkomligt meningslösa, ritualer som jag tidigare stört mig på hos just maman.
Det är väldigt små, väldigt random saker, men just därför förstår jag verkligen inte varför jag gör dem. Det bara sker, och det är inte förrän i efterhand som jag (alternativt oförstående sällskap) ifrågasätter mitt handlande.
Ett exempel: Under hela min barndom, för att inte tala om mina tonår, försökte jag förstå varför min mor reagerar som hon gör när folk kör för fort. Och nu menar jag inte vid de tillfällen då hon faktiskt befinner sig i (det för fort framförda) fordonet, utan då en bil kör förbi i hög hastighet, medan hon t.ex. står vid ett övergångsställe eller är ute och går. Med ett urverks precision utför min mor nämligen följande ritual:
1. Titta surt efter bilen. Länge.
2. Rynka ögonbrynen.
3. Sucka (alternativt muttra, beroende på dagsform och humör)
Och vad kommer jag på mig själv att göra häromdagen, då en fult snorgul Corvette bränner förbi, i cirkus 150 men på så långt avstånd att det är rent fysiskt omöjligt för mig att bli påkörd - ens om jag skulle vilja? Just det:
Jag tittar - Jag rynkar - och hinner precis sucka, då jag kommer på mig själv.
En lätt känsla av panik följde, och framför mina ögon flashade ett liv helt och hållet i min mors fotspår:
Age 25: inhandla Ugglan Helge- glasögon
Age 30: påbörja min livslånga passion för loppmarknader
Age 35: bli orolig så snart jag ser ett barn utan en vuxen inom en armlängds avstånd
och så vidare.
Men så kom jag plötsligt att tänka på den gamla goda högstadietiden. Min dåvarande tyskalärare, Christina, (Jo, ett präktigt Frauenbart till trots så var det faktiskt en kvinna) hade nämligen en utvecklingsstörd son, med downs syndrom tror jag det var,
(När jag tänker efter tror jag fan i mig att jag minns vad han hette: Petter. Det är altså den här typen av information som mina hjärnceller smyglagrar medan jag försöker tvångsmata dem med skatterätt? Opassande.)
och varje gång hon nämnde just Petter brukade hon försöka se lycklig ut, och liksom pressa fram ett
"Jaaa ni, om alla vore som min Petter skulle det inte finnas några krig här i världen".
Nej, visst, frau Frauenbart. Men inga valutor, ingen elektricitet, inga transportmedel, inga telefoner och inget statsskick heller. Ja, faktiskt ingenting alls utom monstruösa mängder chokladglass och färgkritor für alle.
Kom igen - inte ens ett gäng ointresserade 13-åringar köper att Joelbitar är att betrakta som utilistiskt.
MEN jag brukade, liksom lite i smyg, tänka att om alla i världen vore som mamma skulle vi verkligen inte ha några krig. Om alla vore så snälla, omtänksamma och små-hariga som hon skulle det varken finnas tid eller möjlighet för dumheter.
Förutom ett ögonbrynsrynk eller två.
Tack men nej tack
Mera post.
Denna gång från Ashurst - ännu en av dessa vääälrenommerade advokatbyråer i hufvudstaden som mottagit tiggarbrev om sommarjobb från, just det, moi.
Och ingen får väl dåndimpen av att även As(s)hurst "tyvärr gått vidare med andra sökanden".
Tack - men nej tack, liksom.
Fast det riktigt sorgliga är att jag inte ens blir besviken längre.
De senaste årens sommarjobbssökande har nämligen varit en sådan Golgata av förnedring att jag utvecklat ett fullkomligt osunt Ferdinand-förhållande* till allt vad advokatbyråer heter.
Så i dagsläget blir jag lika lycklig över ett refuseringsbrev från en byrå, som jag blev när tuffaste killen i klassen drog mig i håret i fyran: Det må inte vara precis vad jag hoppats på, faktiskt inte ens i närheten, men de - the untouchables- erkänner åtminstone min existens.
Vilken ära.
(* Matadoren: "slåå mig, sparka på mig, bara du gööör nånting")
En handfull underverk
Ibland kan det kännas lite sorgligt, och jag kan tycka att jag borde ha ansträngt mig mer för att lära känna fler amerikaner.
Men, vid sådana tillfällen brukar jag läsa några rader ur Rea:s "About Me"- text .
Rea är den minst flamsiga, självupptagna och ytliga tjej jag hade i min volleyball-klass förra året. Och det här, mina damer och herrar, är (i original! Inget tillagt eller borttaget.) vad hon berättar om sig själv under rubriken "About Me" på sin Facebook-profil:
I really love potatoe salad.
Billabong is a really funny word. So is Tuggeranong and Wollongong.
I'm built like a porn star, not a supermodel. Deal with it.
I can't ice skate to save my life.
I attract psychos. I just can't help it.
If I were prime minister, my first act would be to bring Cheez-its to Australia. Then, Tapatio.
Moist is the most fun word to say. Ever.
Sometimes I wonder if my constant migranes are a result from cosmic karma in a past life, and am ok with it because it means at least at some point I was bad ass.
I only run when being chased, someone (either coach or referee) has a whistle, or there is a ball in front of me. I think runner's high is a crock of shit, and they made it up to justify their crazyness.
Something about a good espresso really turns me on.
The best feeling in the world is doing something random and amazingon accident that neither you or your friends will ever forget. Stuff of legends.
They call it heartbreak for a reason.
If I could I would play soccer every day for the rest of my life.
It blows my mind what hair extensions, clothes, and a little face paint can do to a person.
My new adopted hometown is Canberra, Australia and fuck you if you talk shit about it.
Och plötsligt känns en handfull vettiga människor som ett smärre mirakel.
Never trust a beautyqueen / Jag - ett stycke hötorgskonst
Om man vill vara snäll kan man säga att jag är härligt spontan. Vill man vara mindre snäll, eller snarare ärlig, bör man istället beskriva det som att jag oftast bara hoppar på grejer, och varken funderar på om det är en bra idé eller konsekvenserna härav. Åtminstone inte förrän i efterhand.
Tyvärr innebär detta inte på något sätt att jag är en kool adrenalinjunkie som säger "danger is my middle name" innan jag hoppar bungyjump över Anderna. Min bristande impulskontroll kickar snarare in i fåniga situationer á "Visst kan man fixa Vodka-ånga i bastun. Bara att hälla rätt ur flaskan på aggregatet. I think." eller "Det spelar väl ingen roll att de är bästa vänner? Man kan väl ändå hångla med båda?"
Korkade "kör bara kör" is my middlename, så att säga.
Att denna egenskap inte delas av alla blev t.ex. tydligt den gång då mr. Big, sådär i förbifarten, nämnde något om att "tänka efter före". Jag stoppade hela hans berättelse för att, med full bestämdhet, hävda att detta begrepp inte existerar ("Hör du inte vad du säger: Att tänka efter - före! Det är ju helt omöjligt, ens om man skulle vilja!") varpå han - på sitt typiska, lugna übervettiga Big-sätt - förklarade att han alltid försökte se konsekvenserna av sitt handlande innan han faktiskt handlade. Well good for you.
Hittills har jag dock (även i de mest korkade självförvållade siuationer) alltid landat på alla fyra, med intet annat än lite meck och slösad tid på förlustsidan.
Och just tid, som kunde ha lagts på något klart vettigare, var uppenbarligen något jag fullkomligt strödde omkring mig för några veckor sedan, då jag och Cynika spenderade en hel Fredagkväll i Conrads studio.
Jo, du läste rätt: Conrad.
Som om detta horribla förnamn inte är illavarslande nog, kan jag avslöja att ursprunget till hela historien är ett tips Cynika fått från ingen mindre än, häpp, miss Nevada. Märkligt men sant - Cynika är roomie med the ruling miss Nevada, i egen hög person. Och mina fördomar mot beeeaaaauty-queens har åtminstone fördubblats, jag vågar mig nästan på ett tredubblats, sedan jag mötte kvinnan i fråga. Hon är ett fån. Trevlig - men ett fån.
Det skulle ta hela natten att skriva om alla korkade saker hon ägnar sig åt för att bibehålla denna högst tvivelaktiga titel, men som smakprov kan nämnas att hon tre veckor i rad betalat $800 för smärtsamma laser-behandlingar som ska "remove skin imperfections that have not yet occured". Vi tar det igen: remove skin imperfections that have not yet occured - människan betalar alltså 5000 spänn (per gång!) för att bränna sin hud sönder och samman, i en jakt på skönhetsfel som inte ens existerar än. Snark.
Men om hon är korkad måste vi - som tog hennes råd - varit ännu dummare. Det hela började nämligen med att miss Nevada berättade för Cynika om någon ooootroligt trevlig fotograf (här kommer alltså herr Conrad in i bilden) som tagit bilder på henne inför hennes tävlingar - gratis. Han hade bara fotat i något år och behövde modeller. Modeller mot bilder - inga konstigheter, bara bilder. Miss Nevada undrade därför om Cynika (som jobbat som modell) och någon kompis skulle vilja ha några bilder. Inga konstigheter - bara sjyssta bilder.
Sagt och gjort, Cynika drog med mig på själva plåtningen, som var fullkomligt normal (läs: inget naket. Tvärtom, massa kläder. Hundra ombyten. Tusen miljarder bilder) men tog huuundra jävla år. Vi var i Conrads källare i säkert fyra timmar, och var glada över att vi åtminstone skulle få koola bilder för besväret.
Så idag, efter en dryg månads väntan, damp själva resultatet ner i mailboxen. Och det stavas k-a-t-a-s-t-r-o-f.
Av de tusen miljarders miljoners bilder som Conny-boy tog av oss har han valt ut två var, som inte bara är tekniskt usla (man ser t.ex. bara halva mitt ansikte...?) utan också photo-shoppade till total oigenkännlighet, i ett brungult, liksom dimmigt, fluffigt, lite små-porrigt ljus.
Vi ser således ut som två små rådjur, med fullkomligt flawless hud och shiny hår, men som fastnat i en tidskapsel och kastats tillbaks till tidigt 80-tal.
Allt som allt stinker bilderna billig amatörfotograf. Billig 80tals - amatörfotograf.
Om det inte vore för att jag skäms så fruktansvärt över mitt eget bristande omdöme hade jag lagt ut dem till allmänt hån och beskådande. Men I can´t do it - inte ens för (den bristande) konstens skull.
Hur tänkte ni nu?
Imorse hittade jag svaret: Han designar vattenbehållare i Californien.
Här i Jänkarland anses det nämligen naturvidrigt att dricka vattnet från kranen, och varje person med självaktning smäller in en liten vattenrenare i sitt all-American home.
I The Appartment Well Beyond My Resources vill vi såklart inte vara sämre, och jag fick häromdagen en brand new leverans vatten av min underbare hippie-polis till hyresvärd. Vattenbehållaren var således helt nyinstallerad då jag imorse styrde stegen mot den lilla manicken, för att gulpa i mig ett glas vatten eller två.
Men så plötsligt fastnade min giriga blick på själva behållaren, eller snarare på den käcka lilla slogan som pryder densamma:
"The finest swallow in town"?
En schlurk, någon?
Inte det?
Tre små ord
Det kom ett brev med posten.
Det innehöll tre små ord, de vackraste i världen.
Inte så svåra att säga, men ack, tänk den lycka de sprider!
Anställning Som Jurist.
Living the gubbvälde
På order av styrelsen har jag idag ringt 50 personer för att informera dem om att deras medlemskap i Jobbet gått ut. Ungefär hälften av samtalen förlöpte såhär:
Självbelåten Gubbe: - Yääss, dis is Ulf / Nils / Bengt / Åke spiking. Ho is cålling?
J: - Hej jag heter Joli och ringer från Jobbet. Jag ser i vår medlemslista att ditt medlemskap har gått ut. Är du fortfarande intresserad av att vara medlem?
Självbelåten Gubbe: - *skrock*
J: - Hallå?
Självbelåten Gubbe: -Jaaa du lilla stumpan, jag satt ju i styrelsen mellan -92 och -93/ har varit medlem sedan 1987 / känner ordföranden / vilken trött jävla replik som helst för att understryka sin egen vikt på Jobbet
J: - Ok. Men du skulle ha betalat din medlemsavgift i januari. Förra året. Det har du inte gjort.
Mindre självbelåten Gubbe: - Ööh, nähä nä.
J: - Och stämmer adressen vi har på dig, main Road 17?
Vilket den såklart aldrig gjorde, eftersom Jobbets medlemslistor inte granskats sedan finska vinterkriget.
Liksom email-adressen, eftersom senast något någonsin uppdaterades på Jobbet var strax innan PC:n uppfanns.
Jag. Blir. Så. Trött.
Kejsarens nya kläder
Var inne på American Apparel igår, för att se om de fått in något nytt. Men precis som varit fallet sedan jag började handla där, i Berlin i somras, råder fullkomlig status quo. Förutom en ny strumpa hit eller ett material utbytt dit, ser kollektionen preciiiiis likadant ut som den gjort de senaste 10 månaderna. (Då min högst empiriska undersökning alltså inleddes)
Medan jag stod och klämde på den klänning jag provat säkert 10 gånger i lika många olika färger, men aldrig blir riktigt förtjust i, kom jag att tänka på den gamla hederliga historien om Kejsarens nya kläder. AA´s koncept är nämligen, vid närmare eftertanke, skrämmande likt densamma; hypen bakom märket bygger på en otroligt enkel - men smått bisarr - idé, bestående av följande fyra steg:
1: Tillverka ett plagg i den enklaste design du kan tänka dig (be din 8-åriga systerson att rita. Familjens hund kan klippa.), i de billigaste material du kan hitta
2: Gör om samma sak, fast i 10 andra färger
3: Hitta en AD med huvudet på skaft, och få honom att krysta fram en reklamkampanj som kidsen gillar
4: Hyr en skönt retro lokal där du kan sälja hela rasket såpass dyrt att de flesta har råd att handla, men att du ändå får in minst fem gånger tillverkningspris.
Eller, med andra ord: Brandet American Apparel är bara luft (Titta mamma! Kejsaren är naken!) utan sin marknadsföring. Kläderna må vara skönt 80tals-retro, men i så basic kvalitet och design att ingen skulle ha bevärdigat dem en blick - om det inte vore för deras genialiska annonser.
Medveten konsumtion my ass.
Tjuvlyssnat
Tva investmentbanker-valpar diskuterar vid sockerdisken (alltsa dar man hamtar mjolk, socker etc till sitt kaffe) pa Starbucks:
Valp 1 till Valp 2: - Huh, you put Splenda in your coffee? Don't you know that makes you queer?
Valp 2: - What?
Valp 1: - Queer!
Orolig Valp 2: - What? I don't understand what you mean!
Valp 1: - Queer! Feminine! They're filled with estrogen, so you'll get all girly if you keep using them
Valp 2: - Yeah?
Valp 1: - Yeah, I'm sure. I've heard it lots of times.
(Jag, som statt och fumlat med min kanel precis bredvid dem, borjar garva)
Sur Valp 1: - It's not like it was on the Discovery Channel. But I've heard it lots of times, ok?
Tillskott
Dödstemat rullar vidare:
Min relativt vettiga Sociology of Deviance-lärare inledde dagens lektion med att berätta att katolska kyrkan, sådär lagom till våren, launchat några nya dödssynder.
Jag trodde såklart att han skojade. Men nu, efter att precis ha mött döden på trolleyn, tänkte jag att hell why not, och googlade loss.
Och, mina damer och herrar, här är det, beviset för att verklighetens galenskaper för alltid kommer att överträffa dina vildaste fantasier:
Katolska kyrkans nya, upphottade version av de sju dödssynderna!
(Numera de fjorton dödssynderna. Doesn´t have quite the same ring to it, does it?)
Du & Jag Döden
Eller, ja, relativ tystnad iallafall. Förra måndagen fick en gammal, ovanligt skranglig och okontrollerad uteliggare nämligen någon form av anfall och skrek, pep och hostade i en så våldsam blandning att löständerna i både över- och underkäken lossnade, och började rumla runt i hans vidöppna mun medan han skränade och gurglade, gungandes från sida till sida. Anfallet, eller var det nu var, var fullkomligt vidrigt att bevittna, och varade åtminstone så länge jag satt i vagnen, d.v.s. ungefär 15 min.
Och nästan lika otäck som denna vansinnessyn var insikten om att jag inte gjorde något för att hjälpa honom, och nog inte skulle ha gjort gjort det, ens om jag insett att attacken i fråga var dödlig. Denna till synes kallhjärtade handlingsplan, eller snarare brist på densamma, berodde inte bara på att jag kände mig in i märgen äcklad av att behöva röra runt i hans mun, eller överhuvudtaget behöva komma i närkontakt med hans uppenbarelse. Istället, och kanske framförallt, bottnade den i att jag, nog för första gången någonsin, inte gjorde bedömningen att hans liv var något han skulle vilja bli räddad tillbaka till. Jag inser att det låter fruktansvärt, men det går inte att med ord beskriva hur psykiskt, socialt, ekonomiskt och kroppsligt nedbruten han var; hans uppenbarelse var så långt ifrån något mänskligt, så fjärran från något kontaktbart, att han snarare framstod som ett otäckt djur än en människa. Brrrrr.
Dagens, eller snarare kvällen, trolleyfärd bjöd på en lika otäck medpassagerare. Mannen i fråga satt med ryggen till mig då jag gick igenom vagnen för att hitta en plats att sitta, och jag lade märke till hans svarta huva redan när jag passerade honom. Först förstod jag inte varför, men då jag - oblyg som jag ju tyvärr är- fortsatte stirra på honom medan jag satte mig ner på platsen jag hittat, såg jag det: Runt den tunna, svarta huva han dragit över huvudet var nämligen ett rep, i samma färg och tjocklek som en snara, lindat flera varv, i höjd med halsen. Eftersom han dessutom var helt svartklädd (inklusive svarta skor och svarta, avklippta fingervantar) och hade ett väldigt blekt, utmärglat ansikte, smala ögon och läppar, men mycket skarp teckande ögonbryn och näsa, var han så fruktansvärt lik Ekerot som Döden att jag, I shit you not, blev alldeles kall, från topp till tå. Och inte kunde sluta stirra på honom, trots en växande känsla av obehag.
Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det var någon förvirrad Goth-unge som inte hade något bättre för sig än att försöka se så morbid ut som möjligt. Men den här mannen, vem han än är, var ungefär medelålders, och uppförde sig fullkomligt oprovocerande; han satt helt still hela resan, och läste med allvarlig blick i den stora bok som låg uppslagen i hans knä. Hade det inte varit för att han med ena handen stöttade en lite halvskruttig resväska (nej, ingen lie) hade jag misstänkt att jag blivit fullkomligt vansinnig, eller åtminstone upplevde någon form av fata morgana, framkallad av överdrivet berg och dalbane-åkande.
Men hur många naturliga förklaringar det än må finnas till detta ryser jag fortafarande av obehag nu, en dryg timme senare. Och jag tänker kolla mig för både en och två gånger extra innan jag går över gatan imorgon.
Döläskigt!
På västkusten intet nytt
Idag har jag inte
- börjat med min psykologiuppsats. Eller någon annan uppsats heller, för den delen
- läst, hört eller i övrigt kommit i kontakt med någon form av nyheter
- sökt ett endaste litet extra - eller sommarjobb
Istället har jag legat på en filt, i parken vid min underbara lägenhet, och tittat på en duva som försökte äta upp en post it - lapp.
Det är inte lätt att vara utbytesstudent.
Magic Mountain
Eftersom den ligger strax utanför L.A blev jag och M upphämtade av Dunderklumpen redan klockan 08:00 och tre skumpiga timmar senare hackade hennes vita Volvo årsmodell 1982 in på Magic Mountains gigaaaantischka parkeringsplatsdär vi mötte upp resten av sällskapet. Parken i sig erbjöd inga jätteöverraskningar, utan var, tja, ett gigantiskt nöjesfält. Tänk Grönan gånger 20, fast med lite tjockare barn, lite äckligare mat och lite sötare sockervadd.
Berg- och dalbanorna var däremot helt hysteriskt roliga, med så många loopar, tunnlar och ilningar i magen som man kunde önska sig. Efter åtta timmars köande-åkande-köande-åkande var jag dock ganska nöjd, för att inte säga helt slut. Misstänker att dagen varit ännu roligare om man fortfarande var 7 år och övertygad om att Batman existerar på riktigt.
Som den här lille killen:
Och appropå barn, höll jag på att säga, har jag insett att M faktiskt tar in och registrerar allt jag säger, även när jag pratar svenska. Dock tycks han sedan glömma valda delar, och hur den urvalsprocessen går till kan man undra. Framförallt med tanke på att hans samlade svenskakunskaper består av orden:
- havregrynsgröt
- knäckebröd
- Ja, ja. Tyst nu.
- krokodil (!)
- skitstövel
- jag är
- du är
- älskling
- rumpnisse
Jag avsäger mig allt ansvar för dessa uttryck och deras ursprung, och vill å det starkaste understryka att de på intet vis återspeglar författarens språkbruk eller vanor.
Okynnes-petande
Alla som känner mig något så när väl vet att jag är småkär i Facebook, och är på gränsen till nervöst sammanbrott de få gånger det går mer än ett dygn mellan mina inloggningar. Men precis som är fallet med jobbiga support-groups, som jag ju redan hunnit beklaga mig över, tänker jag härmed deklarera att poke-funktionen är till klart mer besvär än nytta.
Jag menar, redan med människor man faktiskt känner är den helt värdelös, och signalerar inget annat än jag-orkar-inte-skriva-ett-medelande-till-dig-eller-ens-klottra-någon-meningslös-hälsning-på-din-vägg-så-här-din-trötta-jävel-får-du-dig-ett-pet. Men den blir om möjligt ännu mer pointless då okända människor (läs: män. Än så länge har jag aldrig stött på en kvinna / tjej korkad nog att spontan-peta på folk) plötsligt dyker upp på den lilla pet-lista som flashar upp när du loggar in.
Dessa män, och deras poke-mission, är i mångt och mycket av samma skrot och korn som de bilförare som tutar på dig (med eller utan tillhörande vulgära gester eller utrop, sådana finesser är upp till den individuelle tutaren) när du är ute och joggar / går / försöker mind your own business i största allmänhet.
Båda grupper - tutarna och petarna - tar nämligen till ett helt ointressant medel för att uppnå, ja...Vaddå? Att den joggande tjejen de just skrämt halvt från vettet skall bli så tacksam över att ha fått någon form av uppmärksamhet, för att inte säga bekräftelse, att hon rusig av lycka skall galoppera efter bilen, skrikandes ut sitt telefonnummer? Eller, i petarnas fall, att den nypetade damen skall känna sig oerhört smickrad över att Dave, 35, blivit förtjust i just henne, och därför rörde den lilla pilen på skärmen till "Poke" och tryckte till. Ja jävlar i mig vilken lycka.
Nej ni, lata, dumma, fuuuuula spontanpetare, jag är och förblir fullkomligt osmickrad av ert okynnes-petande och kommer som straff att använda denna blogg till att, likt en skampåle i Syberspakk (som farmor så vackert uttalar det), hänga ut er. En efter en.
Månadens lycklige vinnare heter Stefan. Stefan kommer från Tyskland, har födelsedag i mars och uppger att han är ute efter "whatever he can get" (no shit). Grattis, Stefan!
Woganowski igen
Inser att det måste framstå som att jag aldrig träffar någon annan än min psykologilärare, men Woganowski är så otroligt märklig att jag bara inte kan sluta förvånas, eller snarare förfasas, över honom.
Hans föreställning om vad som är relevant i undervisningen är rätt udda, vilket framgick redan vid terminens första prov. Vi hade läst en Freud-bok om psykologin bakom "slips of the tongue", a.k.a. Freudian slips. (Eller som M kallade dem, "Slippery Freudians". Repektive, efter att ha blivit utfnissad av undertecknad, "Freudian Slippers". Nusse då.)
Hursomhelst hade jag, som den ivriga lilla student jag är, pluggat in begrepp efter begrepp från boken. Men hur formulerar Woganowski sin fråga? Jo: "In chapter 2, Freud writes about a conversation he had while riding on a train. To which city was the train going?"
Oh mon dieu.
Även dagens lektion gick i denna substanslösa anda: Högteknologiske Woganowski lägger först 25min på att få igång datorn som ska hosta fram den trötta 80tals-film han vill visa, och proklamerar sedan stolt att alla bör ha penna och papper i högsta hugg. Det vankas nämligen bonuspoints för den som kan tala om vad floden på postern bakom filmens presentatör heter.
Jeeeez. Har något någonsin varit mindre viktigt?
Så sprakar filmskrället igång, och mycket riktigt hänger en blek bild med texten "Firenze" på väggen bakom programledaren. Jag, som knappt kan peka ut Göteborg på Sverigekartan (Westcoast? Eastcoast? Westcoast?) har såklart inte den blekaste aning om vad floden i Florens heter. Visste inte ens att det fanns en.
Men samtidigt är jag för schneken för att Våga Vägra Idioti, och drar därför,fort som attan, iväg ett sms till min gode vän och kunskapskälla H. Trettio sekunder senare brummar det i mobilen, och det rätta svaret kommer som ett brev på posten. Fuskposten.
Det är jag och Woggan nu, serru.
Skrivkramp
Here it goes:
Vår medlemstidning, om den blir av och tryckt och allt det där, skall innehålla minst sju artiklar, alla kopplade till verksamheten på Jobbet. Och eftersom jag och Humle (min sjukt gulliga arbetskamrat. Icke att förväxla med hennes lika trevliga siamesiska tvilling / kombo / kompis, Dumle) inte, ja, gör så himla mycket, utan mest försöker hålla det sjunkande skeppet flytande, skapa ordning i kaoset osv, har det förelegat viss idétorka inför detta nummer. Vi försökte outsorce:a stora delar av jobbet på övriga Marketing managers, andra personer i kontorslokalen (a.k.a. stab Drulfen) eller, ja, vem som helst faktiskt. Tyvärr var det bara en vänlig själ, ur stab Drulfen, som took one for the team. Så kvar att författa är fortfarande cirkus sex artiklar. Pust.
Men, till saken:
Jag bestämde mig för att skriva om en organisation vi försöker få att samarbeta med Jobbet. (Vilket dock kan bli svårt, eftersom Jobbet vid tidigare kooperationer inte fått mer än en resp. fyra av våra medlemmar att pallra sig till eventen i fråga. Medan Organisationen fick ditt sisådär 200. Pinsamt.).
Men eftersom
1: Organisationen inte har särskilt mycket att göra med vår verksamhet
2: Jag egentligen inte vet något om Organisationen, jag har bara träffat deras knubbige, sjukt engagerade representant över ett mycket märkligt smoothie (!)-möte
tror jag att artikeln kommer bli rätt meningslös, och har skjutit upp skrivandet av densamma ungefär hur länge som helst.
Ikväll, nu, var det så äntligen dags att ta sig i skinnet. För att få lite inspiration (samt snålvärma inför kvällens stundande Taco Tuesday i Pacific Beach) öppnade jag en flaska rött. Dock har jag ju (till Taxis stora nöje) aldrig lärt mig den ack så överskattade touch-metoden utan kör "pekfingervalsen" (läs: hackar fram alla mina texter med pekfingret) vilket gör att jag skriver relativt långamt. Vilket, i sin tur, ledde till att jag har hunnit pimpla i mig hela flaskan.
Detta fick vidare till följd att min första text om Organisationen blev fullkomligt lovprisande, på gränsen till gråtmild av stolthet och lycka.
Arkiv; nytt dokument.
Nu är jag så trött på att bolla med samma ointressanta fakta om Organisationen (" 400 medlemmar. Grundades 1990. Syfte: att öka förståelsen mellan".... Snark.) att jag på fullaste allvar funderar på att köra Copy + Paste från deras hemsida, köra sten sax påse med mig själv om vilken mening som skall komma i vilken ordning, och sticka och dricka sötsliskiga Margaritas snabbare än du hinner säga "skrivkramp".
Får man göra så?
Å andra sidan
Att vara Marketing manager på Mjölkfrämjandet, t.ex.
(" Äääh, mja, det var väl mest tänkt som en form av, eh, gimmick, va.
Mjölk är ju vit och vi tänkte att ehhh...")
La bella confusione
Tänk dig sedan att varje dag ser ut precis så.
Tänk dig vidare att alla dina göromål, alla dina plikter, inte beslutas och utförs av dig själv, utan istället bestämmer en styrelse - bestående av 15 lagom självupptagna medelålders män som bara är där på frivillig basis, d.v.s. när de själva vill och kan - vad som ska göras. Och detta ska sedan utföras av fyra studenter. Som alla jobbar halvtid. Utan lön.
Du är nu Jobbet.
Mitt jobb, eller snarare organisationen där jag gör ett halvårs internship, är nämligen en business-inriktad non-profit organisation (smaka på den motsägelsen!) som i princip inte har några pengar.
På ett sätt spelar den konstanta insolvensen ingen roll, för jag har sjukt bra arbetskamrater, beundrar många i styrelsen som engagerar sig trots att de inte får ett öre betalt. Och framförallt verkar det som att allting alltid löser sig, som genom någon form av gudomligt ingripande. Men på ett annat sätt är det så schuukt svårt att sälja in en organisation som man knappt tror på själv, som är ett enda kaos. Och det är precis det som måste göras för att Jobbets alla planerade events, aktiviteter och projekt skall gå igenom: Ingen medlemstidning kan tryckas om vi inte säljer alla annonser den skall innehålla. Den ombedda kvällen för att ragga nya medlemmar kan inte organiseras om vi inte fixar spons för mat, dryck och lokal. O.s.v.
All aktivitet sker helt enkelt på ruinens brant, och all planering måste inledas med frasen "Om vi nu faktiskt kan genomföra den här middagen/tidningen/gigantiska mässan..." Och ibland vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta:
I fredags, t.ex, får jag ett samtal från Jobbets revisor, som med lätt panik i rösten undrar om vi "råkat få in lite pengar senaste dagarna". Jobbet har nämligen ganska precis $70 kvar i kassan. Totalt. Inklusive sparkonton, inkommande fordringar, tutti.
Och nej, Uffe, ingen manna har regnat ner från himlen sedan sist vi pratade, d.v.s. igår.
Så ganska exakt två timmar senare dimper ett brev ner på kontoret. Brevet är från en stor svensk hotellkedja, och det visar sig att tre av Jobbets medlemmar av någon högst oklar anledning har bott på Växjös (eller var det Karlstad? Någon halvdeppig småstad) allra fin-finaste hotell cirka sju nätter var. I, just det, Jobbets namn.
Jag stirrar således på tre personers sammanlagda hotellräkningar, vilka, summa summarum, landar på runda 24 papp. 24 000 SEK motsvarar nästan 4000 dollar. Alltså:
Inkomster: 70
Utgifter: 4000
Vi tar det igen:
70 dollar - 4000 dollar
$70 - $ 4000
Till och med jag, som lämnade gymnasiematten lagom till att vi slutade räkna i bråk fattar att det här inte är goda nyheter. Är dock så sjukt spänd på hur vår överambitiöse lille revisor ska ta oss ur den här knipan att jag riktigt längtar efter att gå till Jobbet på Onsdag.
Att bygga broar
I dagens kapitel, om Dissociative and Somatoform Disorders, står att läsa:
Koro syndrome is a culture-bound syndrome found primarily in China and some other Far Eastern countries. People with koro syndrome fear that their genitals are shrinking and retracting into their body, which they believe will result in death. /.../ Men who suffer from koro have been known to use mechanical devices, such as chopsticks, to try to prevent the penis from retracting into the body.
Kan alla som känner sig mindre fördomsfulla, som känner att de fick en ökad förståelse för den asiatiska kulturen, räcka upp en hand?
Tänkte väl det.
Viva Mexico!
Eftersom jag aldrig orkat pallra mig de 30 min. det tar att åka från SD till Mexico har jag under de senaste veckorna drivit en liten kampanj för att vi (jag, M och vem som annars vill följa med) skall ta en dags- eller helgtripp dit. M, som i just denna fråga visat sig vara en relativt känslig själ, kände att han inte ville åka dit utan inhemsk guidning, och vi hörde därför med Dunderklumpen om hon trodde att hennes mexikanske vän, D, kunde visa oss runt.
Dunderklumpen, Biffen och miss Piggy, som alla känner D väl, och har ganska mycket kontakter med mexikaner överlag, började genast diskutera hur otroligt opålitliga alla mexikaner är; Ja, det är helt omöjligt att planera något alls med mexikaner, det är ju lite si och så med hedersord där på andra sidan gränsen. (*Bekymrad, mycket viktig uppsyn*)
Det blev därför bestämt att de, Biffens kompis Sumo och Bo-Ko också skulle följa med. Detta ansågs nämligen vara enda sättet att garantera att det blev någon resa alls, då det inte var särskilt troligt att D skulle dyka upp.
Planen var att göra en dagsutflykt, över Söndagen, så helgens två första dagar tog jag det bara lugnt: Make your own Sushi med Cynika och hennes skräniga men fullkomligt fantastiska kompis Amy på Fredag kväll, och Taxi Driver med M på Lördag kväll. (Var för övigt sjukt oimponerad av denna film. Hur blev den kult? Det enda jag kunde tänka på, hela filmen igenom, är att Juristens kompis L.A, som von Janzon hade ihop det med, verkligen klär sig preciiiiiis som de Niros karaktär i filmen. Jag lovar att han ser den om och om och om igen, bara för att memorera varenda liten strumpa.)
Så på Lördag kväll börjar M´s telefon att ringa, gång på gång. Och vilka är det som meddelar att de tyvär inte kan komma med på Söndagens resa? Bo-Ko. Dunderklumpen. Biffen. Sumo. Och, till slut, bingo bingo: lilla Miss Piggy. Kvar är alltså bara den oooerhört opålitlige mexikanaren. Snark.
Men såhär i efterhand är jag verkligen jätteglad att det bara blev vi tre (jag, M, D) som åkte, för det blev en helt fantastisk utflykt, och det känns snarare som att vi var borta över en weekend än 12 ynka timmar. Vi hann med att se, äta och göra så himla mycket att jag var helt vimmelkantig när vi kom hem, klockan 10 på kvällen. Mexico är verkligen fantastiskt vackert (på sina ställen. En stor skräphög på andra), och med gudomlig mat.
Med engelskan ligger de dock lite knackigare till.... Ett urval: 
Your pets are feeses
It is forvidden. Forvidden I say!
I Mexico äter stenar skräp
Växtvärk
På min inflyttningsfest fick jag tulpaner.
Tre riktigt robusta exemplar, i en kruka med frodig jord.
Idag, efter exakt två veckor i min ömma vård, ser de ut (häpp!) såhär:
Och så undrar folk varför jag inte vill skaffa barn.
Encyklopedi de Joli
Det första ordet, i den allra första boken, kommer att vara ambivalens. För det händer ändå inget viktigt mellan abdikera och amalgam.
Och det illustrativa exemplet på just ambivalens kommer lyda som följer:
Ambivalens var den känsla Joli kände någon gång under våren 2008, då M kom hem från San Fransisco och berättade att han i princip fått praktiken, om han vill ha den. M hade nämligen varit i San Fran över några dagar för att gå på intervju för en 4 månaders praktik, som skulle pågå mellan maj och september. Joli var, å ena sidan, väldigt glad för hans skull. Inte bara för att det är kul att bli erbjuden jobb, utan också för att han skulle få bo i fantastiska San Fransisco hela sommaren. Hon var, å andra sidan, sjukt missnöjd. Detta berodde i sin tur på att hon, i sådana fall, hade att välja mellan
Pest: att inte träffa M på hela sommaren
och
Kolera: att under sommarens gång hosta upp 7000 spänn för att flyga tillbaka till ett land hon just lämnat.
Joli kände sig osäker på vad som egentligen var rätt; ur stånd att välja; i valet och kvalet. Hon kände sig ambivalent.
Alternativt
Ambivalens var den känsla Joli kände någon gång under våren 2008, då Bobba (Bubba?) bjöd henne på whiskey & cigarr-fest. Bobba (eller Bubba. Eller kanske Bebbu? Oklart.) var den indiske utbytesstudent hon förbarmat sig över på någon halvtrött fest under vintern 2007 och tyvärr visade det sig att Bobba (Bubba, Beppu etc.) inte bara var ganska ointressant, utan också luktade illa. Jämt. Och aldrig slutade prata, fastän han inte vid något tillfälle talade om något av vikt. Joli var helt enkelt , å ena sidan, måttligt intresserad av att umgås med Bobba (Bubba, Bebbu, Beppu etc.). Alls. Men så bjöd nämnde indier henne, å andra sidan, på en whiskey & cigarr-fest som hans amerikanska killkompisar skulle ordna. Joli gillade cigarrer. Joli gillade whiskey, åtminstone i samband med en whiskey & cigarr-fest. Ja, med vem som helst utom Bobba (Bebbu, Boppa etc.) hade hon faktiskt varit helt sjukt sugen på att gå på whiskey & cigarr-fest
Joli kände sig osäker på vad som egentligen var rätt; ur stånd att välja; i valet och kvalet. Hon kände sig ambivalent.
I can has fynd
För att klarlägga sakernas verkliga tillstånd (samt återvinna eventuella förlorade sympatier) tänker jag därför förtälja om min Onsdagkväll, då jag hade den stora lyckan att få spendera någon timme i en av mina favoritaffärer här i San Diego: Ross.
Min kärlek till denna fantastiska kedja uppstod i San Fran, där jag och Gullis mer eller mindre råkade snubbla in i densamma under vår vilda jakt efter budget-fynd. Och att affären i fråga inte är något som skulle få fröken von Sydow att ta små glädjeskutt av modelycka framgår redan av dess fräsiga slogan: Dress for less! Men till skillnad från allas vårt ljushuvud Glamourprinsessan , som verkligen tror att hennes Ica kuriren-halsband är fina på riktigt, älskar jag denna butik av samma anledning som alla förnuftiga människor hatar den:
Inredningen är gräslig. Det grälla ljusrörs-skenet sticker dig i ögonen vart du än går, och personalen är inte bara korkad utan också direkt oförskämd. Allting ligger i en enda röra, och sortimentet består till 97% av Kläderna (resp. Väskorna, Heminredningen och Köksattiraljerna) Gud Glömde.
Det är helt enkelt som Åhléns efter rean. Efter rean. Efter konkursen.
Eller som man föreställer sig ett mellanstort varuhus i Vitryssland.
Men det är i de där sista, ynka tre procenten som charmen, för att inte säga sporten ligger, mina vänner. För vari ligger utmaningen i att handla i affärer där man vill ha allt, jämt? Sådan shopping är som att få alla rätt på provet, fast man inte pluggat. Eller att få ett "jag älskar dig!" kastat i ansiktet på andra dejten. Ingen match, helt enkelt.
Överfört till the world of Ross innebär detta att de, av någon högst oklar anledning, får in några ynka guldkorn som de säljer för en så skambillig penning att jag - när jag efter mycket rotande väl hittar dem - får hold my horses för att inte kliva ut med hela famnen full. I Onsdags, t. ex., stod jag länge och väl och klämde på en röd Samsonite-handväska med elefanter, innan någon slags nödbroms kickade in och erinrade mig om att jag verkligen inte behöver denna. På något sätt. Inte ens när den bara kostar $9.
Och eftersom själva sporten går ut på att bara köpa löjligt billiga saker (hur skall det annars vara värt all tid spenderad i detta lysrörs-helvete?) kommer jag ibland på mig själv med att bli helt absurt snål. Såsom när jag bad kassörskan att ta bort ett linne från den lilla hög av varor jag glatt langat fram på disken; det visade sig nämligen kosta skandalösa 6 dollar, istället för mina förväntade $2.
Enda nackdelen är att Ross-miljön får sägas kräva viss anpassning, vissa modifikationer. För såvida man inte
a) går på socialbidrag
b) är galen
c) är allmänt JÄTTEpank
är det ganska lätt att sticka i ögonen på både personal och övriga kunder. Som den duktiga sociologistudent jag är har jag dock utvecklat en managing technique ("Managing a social stigma", kap.3, s. 52 i "Sociology of Deviance") i form av att endast gå dit direkt efter träningen, iklädd noppriga träningstights och småsvettig uppsyn.
Kanske känner jag mig överlag lite väl hemma i detta fyndens himmelska tempel. För hur kan man annars förklara faktumet att jag i Onsdags strosade omkring så länge att jag trodde jag blivit kvarglömd, att de låst och stängt om mig? Och sen blev besviken när detta inte var fallet?
