Tänk dig att det är sista dagen innan löning, i en riktigt jävla oplanerad månad. Du har så fantastiskt lite pengar kvar att varje beslut (Dricka vanligt kaffe eller latte - vad är dyrast? Köpa morötter eller tomater - vad är dyrast?) tar hundra år, och är av största vikt.

Tänk dig sedan att varje dag ser ut precis så.

Tänk dig vidare att alla dina göromål, alla dina plikter, inte beslutas och utförs av dig själv, utan istället bestämmer en styrelse - bestående av 15 lagom självupptagna medelålders män som bara är där på frivillig basis, d.v.s. när de själva vill och kan - vad som ska göras. Och detta ska sedan utföras av fyra studenter. Som alla jobbar halvtid. Utan lön.

Du är nu Jobbet.

Mitt jobb, eller snarare organisationen där jag gör ett halvårs internship, är nämligen en business-inriktad non-profit organisation (smaka på den motsägelsen!) som i princip inte har några pengar.

På ett sätt spelar den konstanta insolvensen ingen roll, för jag har sjukt bra arbetskamrater, beundrar många i styrelsen som engagerar sig trots att de inte får ett öre betalt. Och framförallt verkar det som att allting alltid löser sig, som genom någon form av gudomligt ingripande. Men på ett annat sätt är det så schuukt svårt att sälja in en organisation som man knappt tror på själv, som är ett enda kaos. Och det är precis det som måste göras för att Jobbets alla planerade events, aktiviteter och projekt skall gå igenom: Ingen medlemstidning kan tryckas om vi inte säljer alla annonser den skall innehålla. Den ombedda kvällen för att ragga nya medlemmar kan inte organiseras om vi inte fixar spons för mat, dryck och lokal. O.s.v.

All aktivitet sker helt enkelt på ruinens brant, och all planering måste inledas med frasen "Om vi nu faktiskt kan genomföra den här middagen/tidningen/gigantiska mässan..." Och ibland vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta:

I fredags, t.ex, får jag ett samtal från Jobbets revisor, som med lätt panik i rösten undrar om vi "råkat få in lite pengar senaste dagarna". Jobbet har nämligen ganska precis $70 kvar i kassan. Totalt. Inklusive sparkonton, inkommande fordringar, tutti.

Och nej, Uffe, ingen manna har regnat ner från himlen sedan sist vi pratade, d.v.s. igår.

Så ganska exakt två timmar senare dimper ett brev ner på kontoret. Brevet är från en stor svensk hotellkedja, och det visar sig att tre av Jobbets medlemmar av någon högst oklar anledning har bott på Växjös (eller var det Karlstad? Någon halvdeppig småstad) allra fin-finaste hotell cirka sju nätter var. I, just det, Jobbets namn.

Jag stirrar således på tre personers sammanlagda hotellräkningar, vilka, summa summarum, landar på runda 24 papp. 24 000 SEK motsvarar nästan 4000 dollar. Alltså:

Inkomster: 70
Utgifter: 4000

Vi tar det igen:

70 dollar - 4000 dollar
$70 - $ 4000

Till och med jag, som lämnade gymnasiematten lagom till att vi slutade räkna i bråk fattar att det här inte är goda nyheter. Är dock så sjukt spänd på hur vår överambitiöse lille revisor ska ta oss ur den här knipan att jag riktigt längtar efter att gå till Jobbet på Onsdag.