På måndagkvällar har jag lektion ända till 21.40 och måste därför ta en sen trolley hem till The Appartment Well Beyond My Resources. Trolleyn, som innehåller tillräckligt märkliga karaktärer i dagsljus, förvandlas under kvällstimmarna till en form av makaber freakshow där samhällets outsiders - från nyblivna uteliggare till rena psykfall - samlas och i tystand åker från station till station.

Eller, ja, relativ tystnad iallafall. Förra måndagen fick en gammal, ovanligt skranglig och okontrollerad uteliggare nämligen någon form av anfall och skrek, pep och hostade i en så våldsam blandning att löständerna  i både över- och underkäken lossnade, och började rumla runt i hans vidöppna mun medan han skränade och gurglade, gungandes från sida till sida. Anfallet, eller var det nu var, var fullkomligt vidrigt att bevittna, och varade åtminstone så länge jag satt i vagnen, d.v.s. ungefär 15 min.

Och nästan lika otäck som denna vansinnessyn var insikten om att jag inte gjorde något för att hjälpa honom, och nog inte skulle ha gjort gjort det, ens om jag insett att attacken i fråga var dödlig. Denna till synes kallhjärtade handlingsplan, eller snarare brist på densamma, berodde inte bara på att jag kände mig in i märgen äcklad av att behöva röra runt i hans mun, eller överhuvudtaget behöva komma i närkontakt med hans uppenbarelse. Istället, och kanske framförallt, bottnade den i att jag, nog för första gången någonsin, inte gjorde bedömningen att hans liv var något han skulle vilja bli räddad tillbaka till. Jag inser att det låter fruktansvärt, men det går inte att med ord beskriva hur psykiskt, socialt, ekonomiskt och kroppsligt nedbruten han var; hans uppenbarelse var så långt ifrån något mänskligt, så fjärran från något kontaktbart, att han snarare framstod som ett otäckt djur än en människa. Brrrrr.

Dagens, eller snarare kvällen, trolleyfärd bjöd på en lika otäck medpassagerare. Mannen i fråga satt med ryggen till mig då jag gick igenom vagnen för att hitta en plats att sitta, och jag lade märke till hans svarta huva redan när jag passerade honom. Först förstod jag inte varför, men då jag - oblyg som jag ju tyvärr är- fortsatte stirra på honom medan jag satte mig ner på platsen jag hittat, såg jag det: Runt den tunna, svarta huva han dragit över huvudet var nämligen ett rep, i samma färg och tjocklek som en snara, lindat flera varv, i höjd med halsen. Eftersom han dessutom var helt svartklädd (inklusive svarta skor och svarta, avklippta fingervantar) och hade ett väldigt blekt, utmärglat ansikte, smala ögon och läppar, men mycket skarp teckande ögonbryn och näsa, var han så fruktansvärt lik Ekerot som Döden att jag, I shit you not, blev alldeles kall, från topp till tå. Och inte kunde sluta stirra på honom, trots en växande känsla av obehag.

Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det var någon förvirrad Goth-unge som inte hade något bättre för sig än att försöka se så morbid ut som möjligt. Men den här mannen, vem han än är, var ungefär medelålders, och uppförde sig fullkomligt oprovocerande; han satt helt still hela resan, och läste med allvarlig blick i den stora bok som låg uppslagen i hans knä. Hade det inte varit för att han med ena handen stöttade en lite halvskruttig resväska (nej, ingen lie) hade jag misstänkt att jag blivit fullkomligt vansinnig, eller åtminstone upplevde någon form av fata morgana, framkallad av överdrivet berg och dalbane-åkande.

Men hur många naturliga förklaringar det än må finnas till detta ryser jag fortafarande av obehag nu, en dryg timme senare. Och jag tänker kolla mig för både en och två gånger extra innan jag går över gatan imorgon.

Döläskigt!