Cynika är en av de få USA-bekantskaper som jag skulle ha hängt med även om jag fortfarande lallat omkring hemma i Studentstaden. Hon är klipsk, sarkastisk som få och, bäst av allt, fullkomligt o-hispig. Till skillnad från alla tjattriga, bäbisspråks-pratande småtjejer som ränner omkring på skolan.

Och det var med Cynika som dagen började, eller snarare i Yoga-class med Cynika. Jag har egentligen aldrig fått ut särskilt mycket av denna aktivitet , som involverar femtioelva omöjliga positioner med ännu krångligare namn, och en "andningsteknik" kontrollerad av någon annan, inte av dina egna lungor. Men fine, Cynika gillar yoga och lite harmoni har väl aldrig skadat någon. Under gårdagens lektion lyckades dock instruktören i fråga ta amerikansk klämkäckhet till en ny nivå, genom att kombinera denna med vad hon väl uppfattade som österländska livsvisdomar. Och efter att ha genomlidit ett helt pass av hurtiga utrop mixade med entoniga New Age-floskler ("And now, downward facing dooooooog") var vi båda tacksamma att komma därifrån.

Efter lunch på knökfullt Café 976 fick jag skjuts av Cynika hem till M, som var på ganska märkligt humör. Tydligen hade han, som hittills bara sökt ett enda internship inför sommaren (i San Fransisco), plötsligt fått någon form av karriärångest-ryck och googlat anställningar så att det ryker om det. Han verkade faktiskt lite lätt panikslagen, samma vad-händer-om-jag-aldrig-får-ett-vettigt-jobb-känsla som jag hade under förra terminen. Men även om jag, om någon, vet att man kan bli stressad ibland finns det ju inte så mycket man kan göra åt saken från andra sidan Atlanten. Och framförallt inte med bara dryga två månader kvar i en stad som är tokslapp, på gränsen till letargisk. SoCal är helt enkelt inte rätt ställe att skaffa viktiga kontakter och börja bygga på sin karriär, såvida man inte vill jobba just här. Men antagligen ville han väl bara prata lite om det, och jag, som bara kan hantera problem med 10 punkts-strategier och to do - listor, försökte vara en god flickvän och bara lyssna. Med måttlig framgång.

Tack och lov verkade han dock glömma sin mini-livskris, eller åtminsone dölja den väl, då vi hoppade på bussen till Torrey Pines. Tror jag iallafall att det var. För Torrey Pines skall vara en State Park, med massa skog och berg, där man ska kunna gå på hurtig tur bland träden. Men vi kom till någon form av lerig parkeringsplats, med en sådan kiosk som brukar ligga efter 9:e hålet på golfbanan. Dock kunde man traska en bit åt höger, samt gå ner cirka 200 meter för några hala men jättevackra, sandfärgade berg och komma till en bred, lång jättevacker strand. M, som ju mer eller mindre är född på en enslig bergstopp, pratade gång på gång om hur mycket finare det varit om det inte varit "så mycket folk" medan jag undrade hur fasen det kunde komma sig att den vackraste strand jag sett hittills i San Diego var så gott som folktom. En joggare här, en solbadare där, men sammanlagt max 25 pers, på en milslång strand. Väl nere löstes mysteriet snabbt: majoriteten av solbadarna var nämligen spritt språngande nakna, och spelade volleyboll, kastade frisbey och tog strandpromenad precis som gud skapat dem. Jag kände mig lätt obekväm, men nakenheterna slutade redan efter någon kilometer, och det var en jättefin promenad. Vid ett stenröse nästan vid Scribbs fick vi (och andra påklädda människor) dessutom glo på sjötstjärnor och havsanemoner som slöade i pölarna. Treåringen inom mig jublade.

På kvällen var det så dags för Norrbagge:s Toga-fest. Norrbagge brukar vara med på Biffen & Dunderklumpens veckovisa filmkvällar, och även om han kanske inte är den mest fascinerande person jag träffat är han, precis som sina landsmän, väldigt snäll och rar. Dessutom var detta mitt livs första Toga-party, och inget utbytesår på college är ju fulländat utan just ett sådant. Toga-tanken framstod alltså som relativt attraktiv, ända tills jag, ståendes i M:s badrum, insåg att jag inte har en aning om hur man knyter skiten. Svettiga tjugo minuter senare kliver jag ut ur badrummet, bara för att få kommentaren "Men, du ser ju ut som en korv" av en nyss ditkommen Cynika. Hon hade såklart mer än rätt och min korv/tvångsjacke-utstyrsel hölls endast uppe av flertalet knutar. Som jag några timmar senare var korkad nog att knyta upp inne på Norrbagges toalett.

Festen i sig var riktigt kul: roligt att se en mix av amerikaner och utbytesstudenter (annars är det nästan alltid antingen eller), och for once pratde folk inte bara med dem man redan kände. Hälften var såklart apraka, och iklädda alldeles för avslöjande togor (om man ens kan kalla att vira en rutig bordsduk ett halvt varv runt halsen för att klä sig i toga... Måste faktikst säga att min korvdräkt plötsligt framstod som tämligen genialisk, eller åtminstone autentisk) men jag hade rätt skoj. Och jag kommer aldrig glömma synen av Bo-ko, iförd en rosa bordsduk, gröna mardi gras-halsband samt svettband med små silvriga blixtar, dansandes någon form av manisk pek-dans med stängda ögon och en ölflaska i munnen.

Dessutom fick jag, som en extra bonus, tillfälle att iaktta ett mycket märkligt sociologiskt fenomen. Dunderklumpens ständiga vapendragare, Miss Piggy, är väl egentligen en rätt tevlig figur; en rödlätt, ganska manhaftig tyska som pratar alldeles för mycket och plirar på världen genom sina små grisögon. Men att hon, av alla människor, skulle hooka up med den enda kille på festen som faktiskt såg OK ut invirad i lakan, övergår mitt förstånd. Han  - tänk grekisk gud - kom inte till festen förrän rätt sent, och det tog banne mig inte mer än en halvtimme av smäktande blickar (jag såg dem!) och viskande samtal (jag hörde dem!) innan jag såg dem hångla i Biffens soffa. Vet inte varför jag är så fascinerad av Skönheten och Odjuret- historier som denna; kanske för att det visar på att utseendet ändå inte är allt, och att man inte ska förvänta sig att någon är ytlig bara för att han eller hon är löjligt vacker. Eller för att jag undrar vad det är JAG missar hos personer som miss Piggy, när hon (eller han) fångar någon way out of her league. Eller för att det, med lite tolkningsutrymme, skulle kunna innebära att jag får gifta mig med Magnus Tingsek. Och det inom en mycket snar framtid.

I vilket fall är det fantastiskt fascinerande when good things happen to ugly people.