Sist jag tältade var i sjuan. Jag kan räkna antal gånger jag sovit i det fria på min ena hand. Och det närmaste jag kommit en vandring var den där gången då de visade naturbilder på gym-TV:n medan jag sprang på löpbandet.

Men eftersom jag är en oerhört öppen och fördomsfri människa (var det där en ironisk host jag hörde, Skåne?) kände jag att M's idé om att åka ut och campa tillsammans med hans vänner (ett par + deras kompis) kunde vara kul. För att inte säga skojigt. Jag har ju ändå byggt en och annan träkoja i mina dar, och kände under förra veckans veckans lopp allt oftare ett behov av att hålla långa föreläsningar för M; om Allemansrätten, om Vikten Av Att Ha Ett Tillräckligt Tjockt Liggunderlag och  -framförallt - om den fantaaastiska flora och fauna som lever och frodas i de vackra svenska skogarna.

Jag, proffskamparen, var alltså på tämligen gott humör då tjejen i paret kom och hämtade oss i Fredags morse. Självklart, i äkta Jänkarstil, med sin truck modell gigantisk. 

Jag var dock mindre lycklig då jag 7 (sju!) timmar senare klev ur samma bil; efter till synes ändlösa timmar fast i klassisk L.A -traffic visade sig själva slutdestinationen -campingplatsen i Gaviota State Park, norr om Santa Barbara -  nämligen vara, tja, något av en besvikelse. På en stor, asfalterad plan hade små rektangulära plättar bestående av sand och lite gräs tryckts in mellan husvagnar, soptunnor, gamla grillar. Och mitt i eländet, som på någon form av hedersplats, tronade ett deppigt dusch- och dasshus i grå betong.

Det var helt enkelt som på Musses Campingsemester på julafton. Fast efter att solfjädern fällts ner.

Utrustade med den lilla karta/campingplatsförteckning vi fått av skogsvaktaren körde vi iallafall från plätt till plätt, för att se vilken av de lediga platserna som vi gillade bäst. (Eller snarare, i mitt fall, minst dåligt.)  Och för hutlösa $33 per natt blev charmiga plats nummer 19 vår, och vi kunde börja packa upp tält, stormkök och konserver. 

Medan jag började fumla med bångstyriga tältpinnar gick M, som alltså spenderat den senaste veckan med att höra mig oerera om Vikten Av Ett Tillräckligt Tjockt Liggunderlag, mot bilen. Jag hade nämligen berättat att Dumle, som varit snäll nog att låna ut deras jättelika blå gummimadrass, visat att man kan använda en knapp i bilen (cigarettändaren) för att blåsa upp madrassen med. Och jag vet inte om det berodde på någon form av extrem språklig misskommunikation från min sida, eller bara ett tillfälligt hjärnsläpp från M:s, men snart såg jag honom stå lutad mot bilens backlucka, glatt visslande medan han fyllde madrassen med hjälp av avgasröret. 


Fyra simultana skrattanfanfall (jag, paret, kompisen), en pedagogisk förklaring om vad kemikalien CO2 har för inverkan på mänskliga lungor (jag) och lite tjurande (M) senare blåste han lydigt upp madrassen för hand. Eller , rättare sagt, för mun.
 
Dagen efter, Lördag, innehöll inget större drama än att M och jag valde att splittra vår lilla trupp då vi insåg att amerikanernas idé om camping inte bara innefattar fullkomligt vanvettigt långa bilfärder för att sova på något som mest liknar din lokala Icahandlares bakgård, utan också "vandringar" i form av att ta bilen genom de omgivande landskapen. Vi gick alltså för oss själva, både längs den långa, fina stranden och de lummiga kullar som omgav vår krigszon till campingplats.

Och förutom M:s fullkomligt paranoida beteende inför varje liten växt vi passerade eller, gud förbjude, råkade snudda vid ("Iz diz poizon oakch? How could I be so stoopid and not check what de actual plant lookz like?") var det såpass roligt att få se lite natur efter alla dessa månader bland San Diego-asfalt, att vi bara gick, och gick och gick. Och var helt dödströtta då det var dags att krypa in i tältet på natten.

Eller, ja, in i är väl egentligen en sanning med modifikation. På grund av mina 182 cm fick jag nämligen inte helt plats i vårt skraltiga lilla tält, i alla fall inte raklång. Detta problem hade vi listiga vildmarksexperter under fredagnatten löst  med hjälp av att sova med fötterna utanför tältet, och till lördagskvällen fick jag den strålkande idén att vända på steken, och alltså sova med huvudet utanför. Frisk luft, vackra stjärnor... Det hela var en utmärkt tanke ända fram till 02-snåret, då jag vaknade av den lätt oroväckande känslan av att inte kunna andas. Detta berodde i sin tur på att all sand, damm och löst gräs på marken hade placerat sig i näsa -hals-svalg på oss två vildmarksidioter, och lämnade oss inget annat val än att krulla ihop oss i fosterställning inuti tältet.

I ungefär samma position vaknade jag på Söndagmorgonen, då vi rafsade ihop eländet igen och begav oss in i den bastuvarma pickupen för att påbörja den sex timmar långa bilresan hem.

Aldrig har The Appartment Well Beyond My Resources varit så vacker, husets pool så svalkande, och datorns blippande en sådan fröjd att lyssna på som i Söndags kväll. 

Och aldrig har jag varit så tacksam över civilisationens bekvämligheter som efter några nätter i Californiens väldigt ovilda vildmark.