Jag vet inte om det beror på mina kärleksfulla föräldrar, en allmänt lycklig uppväxt eller bara medfödd envishet, men i så gott som alla situationer har jag inga problem att höja rösten för att framföra mina - mer eller mindre välgrundade - åsikter.

(Tror t.ex. att det var Mr. Taxi som nyligen refererade till min "kinesiska mur av självförtroende"... Låter ju måttligt charmigt, när man tänker efter).

Men, min pompösa självbild till trots finns det två ämnen som i ett trollslag förvandlar mig till en förtegen väggblomma. Så snart en diskussion börjar cirkulera kring fenomenen
a) geografi eller
b) musik
kommer jag nämligen att tystna och liksom humma dumt framför mig, tills samtalet ebbar ut, alternativt jag går hem.  

Gällande musik är det ju egentligen inte så att jag hatar musik, tvärtom åker i-poden på så gott som varje dag. Men jag har verkligen inget som helst genuint intresse; jag vet absolut ingenting om olika genrer och stilar; har inga artister jag lyssnat på sedan jag var 15, och lyssnar på så gott som allt jag eller någon annan råkar ha hemma. För mig är musik ingen uttrycksform, inget jag andas-sover-lever-äter, utan mer som en form av....Bakgrundsbrus i livet.

Detta mitt musikaliska ointresse brukar dock inte innebära några större problem förrän jag antingen råkar hamna bredvid ett gäng musikintresserade på en fest eller, ve och fasa, träffar en musikintresserad kille. The story goes: Pojke träffar flicka. Pojke ser flickas i-tunes, och undrar med bekymrad min varför den är en enda röra av Café Opera-house, dålig gangsterrapp, finurlig indiepop och pretto-elektro. Who is this girl?

Svaret på (valfri) Pojkes fråga är väldigt enkel: Eftersom jag var lika onördig gällande musik för några år sedan som jag är idag, inleddes mitt digitala musiksamlande med att jag helt enkelt Copy + pastade min brors musikbibliotek, som till 90% bestod av den sortens kommersiella tjathouse som du hör om och om igen på Kharma varje Fredag.

Denna radda har dock, gång på gång och år efter år, väckt samma starka ogillande hos varenda kille jag dejtat. Och eftersom de alla har ansett det sin uppgift att lära mig vad riktig musik innebär, påminner mitt nuvarande i-tunes inte bara mer om ett inbördeskrig än ett musikbibliotek, utan utgör också en krönika över de Objects of Desire som kommit och gått:

Låtar av Kent (från Oscar) blandas med David Gray (Mr. Big), och den mycket märkliga spanska (tror jag det är?) gruppen Mana (från Jocke) trängs med Nephew (från Dansken), José Gonzales (från Juristen) och Forss (från Peric).  O.s.v.

Det är helt enkelt lite som att finns de inte i i-tunes, finns de inte alls. Alternativt: Ligger de inte i-tunes fick de inte ligga alls, haha.  (Nej usch, dåligt skämt. Förlåt mamma)

Mönstret i fråga tycks dock aldrig slå fel; det verkar inte finnas en enda manlig varelse som inte uppmärksammar min (brist på) musiksmak. Härom veckan, till exempel, berättar M att hans bror undrat vad jag lyssnar på för musik. Jag, som aldrig träffat hans trumspelande jazznörd till brorsa är mycket eager att göra ett gott intryck, och undrar därför nervöst vad han sagt.

"Njaaaa" svarar M, "Jag sa att det väl lättast kan beskrivas som en form av, ja, blandad skräphouse"

Var oh var kan jag söka behandling, alternativt feta bidrag, för detta mitt sociala handikapp?