En (enda) fördel med att mina Spacemonkeys uteblev är att jag får  se och träffa några av de märkliga karaktärer som kontaktat Jobbet under de senaste veckorna.

Min stora favorit, Kristoffer från Starfish, har visat sig vara allt jag kunnat drömma om och lite till.

Det hela började med ett telefonsamtal.

Ridå. Joli sitter på Jobbet en helt vanlig eftermiddag. Telefonen ringer.

- Jobbet, this is Joli speaking

- Jamen scheeena Joli, det här är Kristoffer. VD på Staaarfish.

- Hej Kristoffer

säger min mun,  medan min samlade hjärnkapacitet arbetar frenetiskt för att räta ut följande frågetecken:

1. Vad är Starfish?

2. Vad fasen är det för dialekt (eller är det en accent?) han talar? Jag känner igen den så sjukt väl, men kan bara inte placera den.

Under samtalets gång faller bitarna dock på plats. Starfish är, i Kristoffers egna floskler, "ett rekryteringsföretag som kombinerar tillväxtpersoner med tillväxtföretag", och dialekten han talar är fejk- brattiska. Jag har helt enkelt varit i Jänkarland så länge att jag inte kände igen han låtsas-schtekarmanér förrän vid samtalets slut.

Då smackar Kristoffer, VD på Starfish, nämligen fram ett

Jamen schuuukt bra, Joli, schukt bra. Guld asså. Men du, vi hörs.

Pip i luren.

Ända sedan dess har jag väntat på att få träffa Mr. Starfish himself likt en femåring väntar på julafton.

Och igår var den stora dagen äntligen kommen.

In i hotellobbyn, strax framför salen där stora delar av Eventet hålls, stegar nämligen två kostymklädda grabbar vars bristande självinsikt är så smärtsamt tydlig att det bara tokblinkar "Starfish" framför ögonen på mig.

Den ene, cirkus 175 cm lång, är väldigt lik en klasskompis på gymnasiet, Eitil. Minus Eitils charm. Och minus hans karaktär. Den här grabben är nämligen en onaturligt blek, småplufsig uppenbarelse med vattniga ögon och en frisyr som jag tror ska föreställa en backslick, men som mest liksom spretar. Nummer två i duon är lång, gänglig och hade varit riktigt foxy om det inte vore för att han dels drar av ett klockrent skolfnicke-fliss (med avslutande frust) varje gång den bleke droppar en högljudd oneliner, dels för att hans blå ögon ser helt jävla tomma ut. Man ser straight in i hans luftfyllda skalle.

Duon registrerar sig under idel interna ryggdunkningar och hö-hö-hö, och går mot utställningshallen, där en Starfishbanner mycket riktigt vecklas upp. Efter ett tag går jag dit, och frågar om det är någon av dem som är Kristoffer på Starfish. (Självklart helt i onödan, den långes fnissattacker åt alla den blekes skämt hade redan avslöjat tutti om deras inbördes hackordning. Men vad gör man inte för att undvika att helt döma ut Sidekicken redan i första ronden)

Den bleke skiner upp, och jag gör mitt bästa för att verka intresserad av vad han säger medan han fumlar med sin info-katalog. Inser dock efter ett tag att hans gänglige Sidekick bara står med händerna i byxfickorna och dumstirrar ner på heltäckningsmattan, och försöker pigga upp honom med ett skämt.

Jag ler så pillemariskt jag bara kan och säger "Jaha, och det är du som är bihanget?"

Snällt? Nej. Kan funka? Ja.

Duon skrattar ännu nervösare än vanligt, och Kristoffer, VD på Starfish, nästan skriker fram ett "Nej, nej, nej han är ju delägare. Och jobbar på Universum."  

Och jag tror banne mig att Sidekicks självkänsla fick sig en liten törn av mitt missriktade försök till humor. Senare under kvällen, på en Eventet-gala där Humle och Dumle jobbade, ska han nämligen ha slängt fram näven till dem båda och presenterat sig med ett

- Tjena, namnet är (Sidekick). Friis Molins högra hand.