Sedan M och hans vänner kom hem från sin olycksaliga cykelfärd har det ena sjukdomseländet verkligen bara avlöst det andra: Strax efter att skolläkaren igår fastställt att M mycket riktigt är halvdöende i ett ovanligt otäckt fall av poizon oakch började hans kompisar nämligen upptäcka egna kliande prickar och utslag.

Den ene, L, hade bokat hemflyg samma dag, och fick snällt ägna den närmare 20 timmars flygresan åt att klia sig till vansinne. Hela vägen hem till Schweiz.

Den andre, P, tyckte att hans prickar såg så annorlunda ut från de övrigas tvås blåsor att även han gick till doktorn. Och återkom med diagnosen djurbett -antagligen loppor från M's rumskompis katter.

Iiiikk.

Min infektionspanik klarade sig dock inte längre än några timmar mot M's valpögda sällskapssjuka, och jag bestämde mig i ett sällsynt ögonblick av filantropisk anda för att omvandla min älskade lägenhet till temporärt fältsjukhus.

Så där ligger de, de två sjuklingarna, utslagna på varsin luftmadrass och ylar i kapp på vardagsrumsgolvet.

Utslag jämförs (kvalitet, kvantitet, intensitet),
mediciner intas,
huskurer förbereds,
möjliga sjukdomsgrunder dryftas.

Piller, krämer och variga näsdukar i en enda röra på mitt en gång så städade vardagsrumsgolv.    

Exakt hur jävla äckligt gifteksutslag respektive loppinvasion (och JA, jag tvingade P att tvätta sig själv samt alla sina kläder och tillhörigheter innan han ens fick sätta stortån innanför min dörr) är kan dock inte förklaras i ord.

Och eftersom en bild som bekant säger mer än 1000 sådana, ber jag att få uppvisa denna smaskiga exposé över vad naturen, eller åtminstone den amerikanska naturen, än kan orsaka människan.

Enjoy!