Då och då överträffar verkligheten ens vildaste fantasier. Men det är inte varje gång det involverar både en tvättäkta stalker och en gossedjurstiger.

Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera: Farsen Joli's liv!

Prolog:
För några månader sedan, närmare bestämt någon gång i November - December, var jag ute på PB Bar & Grill i Pacific Beach, ett av strandområdena här i San Diego. Det var en kul kväll, med ett FETT undantag: Varje gång jag var ensam i bråkdelen av en sekund, vare sig det var för att gå på toa eller bara hämta en drink, kom samma kille/man i 20-25årsåldern fram och pratade med mig.

Och även om sakerna han sa väl egentligen var tänkta att vara snälla och smickrande, gjorde han det på ett så jobbigt, nästintill hotfullt sätt att det bara var obehagligt. Det spelar liksom ingen roll att någon strör komplimanger över dig om han samtidigt håller ett stenhårt grepp om din axel, så att du inte kan komma loss eller ens röra dig. 

Efter några timmar blev det riktigt otrevligt, och trots hans minst sagt modesta storlek (säkert 10 cm kortare än jag) blev jag rätt skraj. Till slut  kom jag inte på någon bättre lösning än att informera en av ställets vakter om vad som hände, och pysslingens kväll slutade med att han, sprattlande och skrikande, blev utsläpad av två bastanta dörrbiffar.

Hans avskedsord - det mycket charmiga  "Suuuuck my diiiiiick biiitch"- rang i öronen på mig i några dagar, men var sedan glömda i de obehagliga minnenas skattkammare. Tills idag.  

Idag:
Under eftermiddagens håltimme beställde jag en kaffe på Peabody's, ett café på campus, och satt sedan där och pratade i mobilen i en kvart eller så. Redan i kaffekön upptäckte jag att en ganska kort kille i 20-25årsåldern, med lockigt hår och spanskt, kanske sydamerikanskt utseende, tittade konstigt på mig. Han försvann dock efter några minuter, och jag återsåg honom inte förrän jag började gå ifrån cafét.

Mitt uppe i mitt telefonsamtal kände jag nämligen en knackning på ena axeln, vände mig om, och såg rätt in i ögonen på myskokillen som just glott på mig i kaffekön. Han liksom fumlade nervöst med sina solglasögon och mumlade
- I don't know if you recognize me, but we met in PB. I wasn't very nice to you. 
Och det tog bara bråkdelen av en isande sekund att känna igen Honom, suck my dick-knäppisen på PB Bar & Grill.

Han, som såg uppriktigt bekymrad ut, påbörjade så ett långt, ursäktande tal på stapplande engelska, vilket avslutades med orden "you are, what you say, my favourite", i kombination med överräckandet av en plastpåse från skolans presentaffär.

För perplex för att få fram ett ord öpnnade och stirrade jag dumt ner i påsen mellan mina händer. Mina förväntningar till trots visade den sig dock inte innehålla en bomb. Och inte heller en kniv. Inte ens hundbajs.

I påsen låg nämligen en tiger. En jävla gossedjurstiger, nyinköpt i skolans presentaffär.

Fortfarande för chockad för att kommunicera mina egentliga känslor (D.v.s: WTF?) sträckte jag helt enkelt fram handen. Och under ett kort ögonblick stod vi där, stalkern och jag, blekt leende och med ett lagom slappt gemensamt handslag. Som om det gällde en obekväm uppgöresle av något slag. Kanske ett halvlyckat fredsavtal.

Nu:
Jag vet fortfarande inte om det hela bör betraktas som ett storartat tecken på att även den otrevligaste människa kan ha (gosse)mjuka sidor, eller bara som ett bevis på min egen bristande integritet. Men en sak står klart:

Under dagens lopp har ett visst presentpsycho, kanske bättre kategoriserad som en gossedjursgalning, slutit en rätt sweet deal: Syndernas förlåtelse - i utbyte mot en mjukistiger.