Av högst oklara anledningar (Tidigare liv som getvallande alpflicka? Ätit för mycket korv som barn?) har jag alltid fått något fuktigt i blicken när någon nämner det stora landet i Söder.

Landet där bussarna alltid kommer på minuuuten när de ska,
där man genomför nationella rättstavningsreformer för att alla ska veta hur många "s" ett visst ord innehåller, 
där män har mustascher utan att vara ironiska,
där man får Ordning och Reda med modersmjöken,
läderbyxlandet-alla-älskar-att-hata:
Dyskland!

Och sedan säkert två år tillbaka har jag velat att min åttonde tremin på juristprogrammet skall vara en utbytestermin på juridiska fakulteten i Heidelberg, i södra Tyskland. Där det är så grönt och fint och ur-dyskt att jag blir alldeles lycklig av rena tanken på att få bo och leva där; att få traska längs de små kullerstensgatorna, äta maffig husmanskost med gott vin från gårdarna i området.... Jag bara ska, eller snarare skulle, dit. Basta.

Men sedan några dagar tillbaka dyker alltså den mycket sorgliga imperfekten skulle (don´t even get me started on tysk grammatik, denna aldrig sinande källa till lingvistiska möjligheter!) upp så snart jag svärmar om Heidelberg. För några dagar sedan pratade jag nämligen med Fröken Fluff - som själv tampats med alla virriga skator på juridiska institutionen i Studentstaden - och som var klok nog att fråga mig när ansökningstiden går ut för utbytena under vårterminen -09.

Och då slog det mig: I min egen lilla Heidi-värld sprang jag, iklädd min finfinaste Tracht, redan omkring och gulpade öl på en bergstopp. Utan att ha kollat upp ett enda datum, förkunskapskrav eller blankett som behövs för att söka.

Oh mon dieu.

Idag, tre panikartade dagar sedan har jag lärt mig att:
- I Studentstaden har de endast en intagning per år. Den som vill åka till Tyskland på utbyte under VT -09 - där terminen börjar den 1:a april - måste därför söka fjorton månader innan man skall börja!
- Utbytesplatserna i Heidelberg går åt först
- På juridiska institututionen i Studentstaden räknas "men så har vi ju aldrig gjort förut" som ett hållbart argument

Men eftersom detta inte är första gången jag missar en formell deadline p.g.a. av att jag struntat i att kolla upp datum, och istället gått på min egen, personliga uppfattning om när en viss blankett bör vara inne eller ett visst samtal bör ringas, är den viktigaste läxan ändå:

Jag är en Skalman. Med en egen liten klocka som tickar på i maklig takt tills det, enligt min egen, interna logik är dags att få ändan ur vagnen. Och detta må fungera fantabulous i de flesta sammanhang då jag har att göra med normalt funtade föreatg och personer. Men så snart det gäller byråkratiska myndigheter (Hej CSN! Men tjena Försäkringskassan!) och andra formalisttanter (Vinkevink Juridiska Institutionen!) är den bara inte att lita på!

Denna gång tycks straffet, om allt går som jag hoppas, dock inte värre än att jag under vårterminen  får ta mat-och-sov-klockan under armen och lite småskamset kravla iväg till universitetet i Göttingen istället.

Inte så illa pinkat för en liten Schildkröte.