De senaste veckorna har M's två bästa vänner hemifrån Schweiz varit på besök. De är alla födda i samma lilla by, och har alla samma nästintill vanvettiga intresse för allt som involverar frisk (alp)luft, natur och någon form av motion: Klättring, vandring, surfing... You name it.

Jag var därför måttligt förvånad när M härom veckan meddelade att de skulle ta sina mountainbikes (ja, kompisarna har släpat med sina egna cyklar hit. Över Atlanten. Frivilligt.)  och åka på en tiodagars cykelsemester längs amerikanska västkusten. Något mer förvånad blev jag dock under semseterns åttonde dag, då han ringde mig och på sin charmiga men, ja, lite svajiga schweizerengelska meddelade att han stött på "poizon oakch" i skogen.

Jag, som ju inte är helt med i matchen när det gäller musik, undrade förvirrat vad ett death metal-band gjort ute i skogen. Fick dock den relativt primitiva men ack så informativa förklaringen "No, no, no. Itchy and skratchy!" av M, och insåg att killen dundrat rätt in i ett helt buskage av giftek, och nu satt och rev på sina tokkliande ben.

Eftersom eländet är helt vansinnigt smittsamt hade han inom loppet av bara några dagar hela benen fulla av irriterande små märken. Väldigt synd om honom, ja, men samtidigt ett så tacksamt ret-ämne att stackars M sedan hemkomsten inte fått höra annat än dumma skämt och klant-anspelningar av oförstående flickvän och barndomsvänner.

Och det hela var faktiskt riktigt roligt, ända tills igår eftermiddag, då M's ben plötsligt svullnade upp och alla kliande, röda märken blev till blåsor, som liksom kräktes ut klibbigt var, en efter en. För min del tog humorn (läs: den hemliga skadeglädjen vid namn så-går-det-när-man-lämnar-sin-flickvän-i-10-dagar) dock inte helt slut förrän igår natt:

Lite lagom öllullig efter en väldigt bra konsert + Basic-utgång med Vonkan och vänner upptäckte jag nämligen vid sänggåendet, eller snarare sängstupandet, två ilsket illröda märken på ena smalbenet. Märken som inte bara var misstänkt lika M's utslag, utan också kliade värre än något myggbett jag någonsin haft.  

Lätt panikslagen och samtidigt fylleblasé lyckades jag komma ihåg de skötselråd M fått på apoteket -försök torka ut utslagen och klia för guds skull inte, då sprids giftet - men inse att mitt snålt tilltagna medicinskåp inte erbjöd några bättre hjälpmedel än nagellacksbortagning (att badda prickjävlarna med) och ett gigantsikt plåster (att klafsa över). Och ingen kan väl vara särskilt förvånad över att denna hopkokta huskur hade ungefär zip zero verkan, så att utslagen är kvar idag. Mer irriterande än någonsin.

Men, det är väl helt enkelt så att högmod går före fall, att synden alltid straffar sig självt, och att ingen skrattar så bra som den som skrattar sist.

Även när det gäller poizon oakch.