Utgång igår på Stingaree med H, Bo-Ko + syster och pojkvän, H:s svenske kompis J och lite övrigt löst folk.

J hade i förväg meddelat att han fått upp oss alla på gästlistan, så det var inte förrän vid 11 som vi tog den lilla promenaden från H:s lägenhet, som ligger bara ett kvarter bort från klubben. (Vilket är tragiskt tidigt i städer med vettigt uteliv, á Stockholm, Berlin och Barcelona, men relativt sent för SD, där alla klubbar stänger mellan 1 och 2).

Väl där gör vår lilla grupp dock den otrevliga upptäckten att listkön är minst lika lång som den vanliga kön. J, som mumlar något om "glömt- bottleservice-jaha" (vet fortfarande inte vad han ville få fram med detta) stegar därför fram till vakten.

Och jag är inte sen att hänga på. Vakterna i USA brukar nämligen vara ännu fulare och trögare (jo, det är möjligt) än hemma i Stockholm, och jag kände att detta möte mellan J och dörrvakten kunde bli mumma. Man lär sig aldrig så mycket om andra kulturer som i panikartade samtal mellan nationaliteter.

Och just lätt panik var nog det som hördes i J:s röst då han frågade den bleka, feta vakten vad vi skulle göra nu, när vi var 9 personer, och listan visat sig vara helt värdelös? Denne mänskliga degklump tittade dock bara slött på J, och svarade med lika slapp röst: "I guess you´ll just have to make me and offer I can´t refuse" 

Jag kunde inte bli annat än paff. För det första över att han var så öppen med sin mutbarhet. För det andra över att han, som uppenbarligen häver ut sig detta flera gånger i veckan, och ett stort antal gånger varje kväll, inte ens haft fantasin att hitta på ett eget, halvfyndigt sätt att uttrycka sitt patetiska krav.

Dock blev jag än mer förvånad när J, i något som måste ha varit temporärt hjärnsläpp, svarade "Öööööhh. Ok. 20 bucks?". Vilket, såklart, bara bemöttes av en om möjligt ännu sömnigare blick från dörr-jätten.

Att försöka muta en amerikansk dörrvakt med 20 dollar är ganska precis som att erbjuda Bandidos vaniljglass med kolasås, mot att de inte spränger ens hus i bitar.

Meningslöst.

Det var bara för oss att kila tillbaks till de andra, som lyckats nästla sig in nästan längst fram i kön, så att vi var inne efter cirkus en kvart.

Väl inne tog vi oss upp till den relativt sjyssta takbaren, och jag gick för att beställa något att dricka till mig och J. Jag halvskrek "one beer and some sparkling wine" till den kvinnliga bartendern, som inte bara sportade södra Kaliforniens risgaste klädsel (mörkgrön velourdress som snarare accentuerade än dolde hennes ceriserosa underkläder, vars båda delar flashades så snart hon böjde sig ner, sträcker sig efter något eller överhuvudtaget rörde sig på något vis) utan tydligen också tyckte att det var läge för mig att sponsra hennes kommande klädkatastrofer.

Efter att ha dunkat ner en flaska Bud Light (Beer-check) på bardisken började hon nämligen fumla med en liten flaska av, just det, Moët. Och medan jag och min plånbok pressade fram ett simultant "Nooooo", som självklart drunknade i sorlet av övriga gäster, hade hon glatt öppnat och hällt upp delar av innehållet i ett glas.

Sparkling wine - Check. Och feck.

För är det något min redan ansträngda budget inte har rum för, så är det dryckesexcesser.

Och framförallt inte sådana som möjligör andras inköp av osmakliga jumpsuits.