Den här helgen har inte bara varit sjukt slapp (har ENDAST rört mig mellan hemmet, poolen och Hillcrests Secondhandaffärer) utan också på något vis vuxen: M, som ju skulle flytta in i The Appartment Well Beyond My Resources i början av maj, har p.g.a. sin sjukdom liksom inkuberats här i lägenheten och -PANG- sa det bara så är jag banne mig sambo igen.

Eftersom det inte gäller mer än några ynka veckor och med 99% säkerhet kommer kunna ske utan de dramatiska pastascener som utspelade sig med Juristen, känns det än så länge bara roligt.  Men ändå fick jag under dagens promenad bland de fina husen i Bankers Hill - för att tala inte om igår natt, då vi av oklar anledning började diskutera huruvida det egentligen är Mannen eller Kvinnan som bör vara hemma med barnet första tiden, och hur länge - en känsla av att det här kan ju vara... It!

Inte nu, såklart, men kanske om fem år.

Fast å andra sidan är det väl tingens ordning, enligt biologiska klockans tickande, o.s.v. Och om jag, mot förmodan, skulle skaffa villa redan om fem år, då jag alltså är 28, vore det väl knappast ett tecken på överilad brådmogenhet. Tvärtom har jag -med sedvanliga vetenskapligt tvivelaktiga metoder - fastställt att jag snarare är lite efter, för att inte säga bakom, vad gäller vuxenpoängen.

The story goes:

Back in the days, när jag var en mini-Joli, var vi fem tjejer som umgicks jämt. Men under det tredje och sista året på gymnasiet blev det plötsligt smärtsamt uppenbart att vi fem kanske inte var så himla lika ändå.

En av tjejerna, vi kan kalla henne Cassandra, skaffade Tramp Stamp, lösnaglar och oklara bekantskaper från Haninge (eller var det kanske Huddinge? You say WT - I say WT) och spenderade plötsligt Fredagkvällarna på lokala pizzerian, tillsammans med ett gäng killar vars fifteen minutes of fame utspelade sig på Kos -98 .

En annan, vi kan kalla henne Tanten, träffade sin första kille när vi var 17, och kände väl att det inte var någon mening med att sikta högre än så. Idag, fem år senare, sitter de nämligen nyförlovade i ett trångt litet hus med träpaneler. 

(Vad jag själv sysslade med på den tiden lämnar jag helst osagt. Kan dock avslöja att det allt som oftast involverade ett falskleg och någon lagom självgod kille vars namn slutade på -cke. Acke, Nicke, Zacke, Jocke... Möjligheterna tycktes oändliga.)

Eftersom jag på bara några år har tappat så gott som all kontakt med dessa tonårskumpaner kan man dock fråga sig hur jag vet att Tanten har just träpaneler i sitt trötta lilla hus. Svaret är lika enkelt som det är pinsamt:

Fejjan - min enda chans till kontakt med världen utanför Jänkarland - möjliggör nämligen ett liv som digital Highschool Stalker. Med bara några klickningar landar ett helt bildspel av deras liv på min datorskärm, innehållande allt från statusuppdateringar á "borde verkligen måla badrumsgolvet" till risiga festbilder från Statt i Kalmar, där de välplockade ögonbrynen lyser i en svettig panna.

Och jag älskar det. Inte bara för att jag plötsligt känner mig riktigt nöjd med min egen SoCal-slappa vardag, utan också för att det blir så uppenbart vad jag missar. Och är överlycklig att missa: det konsekventa omnämnandet av pojkvännen som "min älschkling"; parmiddagarna; jobbet som bilbud; påståendet att "Jag ska börja plugga. Snart.". För fjärde året i rad.

Ett klockrent exempel på hur dessa våra en gång korsade vägar plötsligt leder åt helt olika håll är detta vuxenpoängtest, som jag rippat just från Tanten. Under ett av mina Stasi-besök på hennes profilsida upptäckte jag nämligen att hon gjort testet i fråga, med resultatet av en egentlig ålder på 32 (trettiotvå!) år, istället för sina egentliga 23.

En normalt funtad 20+:are hade troligen insett hur svidande nära man befinner sig ett liv av håglöst trötsätande och maniskt gardinköpande (Hon) respektive intensivt porrsurfande och en obestämd men ändå pockande känsla av att livet måste vara något mer än det här (Han) och styrt upp eländet. Återtagit sin ungdom.

Men tanten verkade snarare riktigt nöjd. Avundsvärt eller skrämmande? Svårt att avgöra.

Vad som däremot står klart är att jag blev löjligt uppiggad av mitt eget resultat. Enligt det (självklart högst korrekta och vetenskapligt väl underbyggda) testet är min egentliga ålder nämligen, tadaaaa: 18!  

So, alla snedfyllor, heartbreaks och feta CSN-skulder, Here I come!