FATS / Ett tecken på misstänkt god självinsikt
Att bruttorna på skolgymet har lite märkliga vanor konstaterade jag redan i Februari. Och då jag under gårdagen klev in på gymets omklädningsrum möttes jag av ännu en märklig syn:
En liten, minst sagt trind tjej i 17-årsåldern står och liksom hoppar missnöjt på stället framför en av speglarna. Först efter att ha stått och glott på hennes flåsande ansträngning i en halv minut eller så inser jag att hon helt enkelt är för kort , eller förlåt, vertically challenged, för att nå upp till den hårtork som hänger ovanför spegeln.
Eftersom längd är i princip det enda jag har i överflöd börjar jag gå emot den lilla studsbollen för att erbjuda henne assistans. Men så snart jag ser henne, eller snarare hennes t-shirt, bakifrån liksom fryser jag till: Hennes klädsel, som är ett praktexempel på amerikansk träningsutrustning (alltför korta shorts, bylsig t-shirt, fluffiga sockor, ännu fluffigare skor) hade nämligen sett helt normal ut från sidan, men såhär bakifrån ser jag att hon har en stor, blaffig logga tryckt på ryggen av hennes svarta t-shirt.
"FATS" står det, med just feta, orangea bokstäver.
Something's wrong with this picture!
Alla, och då menar jag alla, amerikanska college-brudar på SDSU lever, äter, sover och andas nämligen med ett enda mål: Att vara attraktiva. De lägger hundratals dollar i månaden på att färga, forma, slinga, förlänga, förkorta, förminska, putsa, förstärka, fluffa, puffa, dölja, definiera och förstora olika kroppsdelar. Och det finns inte en enda SDSU-tjej som inte kläääämmer in sig i minsta storlekens mini-kjol, även om hälften av kroppen måste liksom pressas ut där kjolen slutar.
Så bland amerikanska tonårstjejer, eller åtminstone bland SDSU-brudarna, är en t-shirt som högt och tydligt proklamerar att dess bärare är en tjockis helt enkelt ett tecken på misstänkt god självinsikt. Hur sant påståendet än må vara.
Det dröjer dock inte länge innan jag får min tes bevisad. Studsbollen vänder sig nämligen flåsande och högröd i ansiktet om, och blottar t-shirtens framsida. Och där står det skrivet, med all pedagogisk tydlighet:
Future Athletic Trainers Society
Sådärja! Alla mina fördomar rasslar tillbaks på sin plats, och den fetlagda atlet-tränerskan studsar vidare på självförnekelsens väg.
En liten, minst sagt trind tjej i 17-årsåldern står och liksom hoppar missnöjt på stället framför en av speglarna. Först efter att ha stått och glott på hennes flåsande ansträngning i en halv minut eller så inser jag att hon helt enkelt är för kort , eller förlåt, vertically challenged, för att nå upp till den hårtork som hänger ovanför spegeln.
Eftersom längd är i princip det enda jag har i överflöd börjar jag gå emot den lilla studsbollen för att erbjuda henne assistans. Men så snart jag ser henne, eller snarare hennes t-shirt, bakifrån liksom fryser jag till: Hennes klädsel, som är ett praktexempel på amerikansk träningsutrustning (alltför korta shorts, bylsig t-shirt, fluffiga sockor, ännu fluffigare skor) hade nämligen sett helt normal ut från sidan, men såhär bakifrån ser jag att hon har en stor, blaffig logga tryckt på ryggen av hennes svarta t-shirt.
"FATS" står det, med just feta, orangea bokstäver.
Something's wrong with this picture!
Alla, och då menar jag alla, amerikanska college-brudar på SDSU lever, äter, sover och andas nämligen med ett enda mål: Att vara attraktiva. De lägger hundratals dollar i månaden på att färga, forma, slinga, förlänga, förkorta, förminska, putsa, förstärka, fluffa, puffa, dölja, definiera och förstora olika kroppsdelar. Och det finns inte en enda SDSU-tjej som inte kläääämmer in sig i minsta storlekens mini-kjol, även om hälften av kroppen måste liksom pressas ut där kjolen slutar.
Så bland amerikanska tonårstjejer, eller åtminstone bland SDSU-brudarna, är en t-shirt som högt och tydligt proklamerar att dess bärare är en tjockis helt enkelt ett tecken på misstänkt god självinsikt. Hur sant påståendet än må vara.
Det dröjer dock inte länge innan jag får min tes bevisad. Studsbollen vänder sig nämligen flåsande och högröd i ansiktet om, och blottar t-shirtens framsida. Och där står det skrivet, med all pedagogisk tydlighet:
Future Athletic Trainers Society
Sådärja! Alla mina fördomar rasslar tillbaks på sin plats, och den fetlagda atlet-tränerskan studsar vidare på självförnekelsens väg.
Kommentarer
Trackback
