Och appropå Stoffeboy hade Dumle, under smalltalket på samma galej, gjort en fantastisk upptäckt:

Inte nog med att Kristoffer på Starfish inte är uppväxt i någon av de välmående Stockholmsförorter vars uttal han försöker efterhärma, utan han härstammar från djupaste Dala-skogarna; närmare bestämt från någonstans mellan Smedjebacken och Ludvika.

Väl medveten om att Stoffe - VD på Staaarfish - övat in sitt plastiga brat-uttal med samma nit som en buddhistisk munk lär sig böner, ställde Dumle därför den självklara frågan: Hur kommer det sig då att han har en så, ehm, utpräglad Stockholmsdialekt?

Och vår hjälte ska, utan ett uns av tvekan, ha svarat

- Nä, jag har ju många businesskontakter från Sörmland va.

I normalfallet, eller snarare gällande vem som helst utom honom, struntar jag fullkomligt i var någon är uppväxt. På många sätt är det säkert roligare att vara barn i en småstad än nära huvudstaden. Men med en varelse som Stoffis, som tycks bygga hela sin självbild på något han faktiskt inte är, tycker jag att det är fritt fram, för att inte säga min plikt, att göra mig lustig över detta.

Och eftersom denna 24-karatsinfo hade nått mina späda öron fick jag under gårdagens lunchpaus en gyllene chans att strö lite salt i hans småstadssår.

Med min vänaste röst och snällaste hundvalpsögon vände jag mig mot Stoffis, som stod bredvid mig i buffékön och krafsade i en sallad, och frågade

- Men Kristoffer, vilken del av Sverige kommer du ifrån?

Jag kunde riktigt se den rysning av obehag som kilade genom hans kropp då han pressade fram ett ensamt

- Ludvika

End of story. Tyckte Kristoffer, VD på Starfish.

Min retur serverades med ett strålande yet bekymrat leende:

- Åh är det sant? Där brukade vi ha ett litet sommarställe. Det är ju bara så gulligt där ute. Men är det inte himla tråkigt på vintern?