Woganowski igen
Inser att det måste framstå som att jag aldrig träffar någon annan än min psykologilärare, men Woganowski är så otroligt märklig att jag bara inte kan sluta förvånas, eller snarare förfasas, över honom.
Hans föreställning om vad som är relevant i undervisningen är rätt udda, vilket framgick redan vid terminens första prov. Vi hade läst en Freud-bok om psykologin bakom "slips of the tongue", a.k.a. Freudian slips. (Eller som M kallade dem, "Slippery Freudians". Repektive, efter att ha blivit utfnissad av undertecknad, "Freudian Slippers". Nusse då.)
Hursomhelst hade jag, som den ivriga lilla student jag är, pluggat in begrepp efter begrepp från boken. Men hur formulerar Woganowski sin fråga? Jo: "In chapter 2, Freud writes about a conversation he had while riding on a train. To which city was the train going?"
Oh mon dieu.
Även dagens lektion gick i denna substanslösa anda: Högteknologiske Woganowski lägger först 25min på att få igång datorn som ska hosta fram den trötta 80tals-film han vill visa, och proklamerar sedan stolt att alla bör ha penna och papper i högsta hugg. Det vankas nämligen bonuspoints för den som kan tala om vad floden på postern bakom filmens presentatör heter.
Jeeeez. Har något någonsin varit mindre viktigt?
Så sprakar filmskrället igång, och mycket riktigt hänger en blek bild med texten "Firenze" på väggen bakom programledaren. Jag, som knappt kan peka ut Göteborg på Sverigekartan (Westcoast? Eastcoast? Westcoast?) har såklart inte den blekaste aning om vad floden i Florens heter. Visste inte ens att det fanns en.
Men samtidigt är jag för schneken för att Våga Vägra Idioti, och drar därför,fort som attan, iväg ett sms till min gode vän och kunskapskälla H. Trettio sekunder senare brummar det i mobilen, och det rätta svaret kommer som ett brev på posten. Fuskposten.
Det är jag och Woggan nu, serru.
Skrivkramp
Here it goes:
Vår medlemstidning, om den blir av och tryckt och allt det där, skall innehålla minst sju artiklar, alla kopplade till verksamheten på Jobbet. Och eftersom jag och Humle (min sjukt gulliga arbetskamrat. Icke att förväxla med hennes lika trevliga siamesiska tvilling / kombo / kompis, Dumle) inte, ja, gör så himla mycket, utan mest försöker hålla det sjunkande skeppet flytande, skapa ordning i kaoset osv, har det förelegat viss idétorka inför detta nummer. Vi försökte outsorce:a stora delar av jobbet på övriga Marketing managers, andra personer i kontorslokalen (a.k.a. stab Drulfen) eller, ja, vem som helst faktiskt. Tyvärr var det bara en vänlig själ, ur stab Drulfen, som took one for the team. Så kvar att författa är fortfarande cirkus sex artiklar. Pust.
Men, till saken:
Jag bestämde mig för att skriva om en organisation vi försöker få att samarbeta med Jobbet. (Vilket dock kan bli svårt, eftersom Jobbet vid tidigare kooperationer inte fått mer än en resp. fyra av våra medlemmar att pallra sig till eventen i fråga. Medan Organisationen fick ditt sisådär 200. Pinsamt.).
Men eftersom
1: Organisationen inte har särskilt mycket att göra med vår verksamhet
2: Jag egentligen inte vet något om Organisationen, jag har bara träffat deras knubbige, sjukt engagerade representant över ett mycket märkligt smoothie (!)-möte
tror jag att artikeln kommer bli rätt meningslös, och har skjutit upp skrivandet av densamma ungefär hur länge som helst.
Ikväll, nu, var det så äntligen dags att ta sig i skinnet. För att få lite inspiration (samt snålvärma inför kvällens stundande Taco Tuesday i Pacific Beach) öppnade jag en flaska rött. Dock har jag ju (till Taxis stora nöje) aldrig lärt mig den ack så överskattade touch-metoden utan kör "pekfingervalsen" (läs: hackar fram alla mina texter med pekfingret) vilket gör att jag skriver relativt långamt. Vilket, i sin tur, ledde till att jag har hunnit pimpla i mig hela flaskan.
Detta fick vidare till följd att min första text om Organisationen blev fullkomligt lovprisande, på gränsen till gråtmild av stolthet och lycka.
Arkiv; nytt dokument.
Nu är jag så trött på att bolla med samma ointressanta fakta om Organisationen (" 400 medlemmar. Grundades 1990. Syfte: att öka förståelsen mellan".... Snark.) att jag på fullaste allvar funderar på att köra Copy + Paste från deras hemsida, köra sten sax påse med mig själv om vilken mening som skall komma i vilken ordning, och sticka och dricka sötsliskiga Margaritas snabbare än du hinner säga "skrivkramp".
Får man göra så?
Å andra sidan
Att vara Marketing manager på Mjölkfrämjandet, t.ex.
(" Äääh, mja, det var väl mest tänkt som en form av, eh, gimmick, va.
Mjölk är ju vit och vi tänkte att ehhh...")
La bella confusione
Tänk dig sedan att varje dag ser ut precis så.
Tänk dig vidare att alla dina göromål, alla dina plikter, inte beslutas och utförs av dig själv, utan istället bestämmer en styrelse - bestående av 15 lagom självupptagna medelålders män som bara är där på frivillig basis, d.v.s. när de själva vill och kan - vad som ska göras. Och detta ska sedan utföras av fyra studenter. Som alla jobbar halvtid. Utan lön.
Du är nu Jobbet.
Mitt jobb, eller snarare organisationen där jag gör ett halvårs internship, är nämligen en business-inriktad non-profit organisation (smaka på den motsägelsen!) som i princip inte har några pengar.
På ett sätt spelar den konstanta insolvensen ingen roll, för jag har sjukt bra arbetskamrater, beundrar många i styrelsen som engagerar sig trots att de inte får ett öre betalt. Och framförallt verkar det som att allting alltid löser sig, som genom någon form av gudomligt ingripande. Men på ett annat sätt är det så schuukt svårt att sälja in en organisation som man knappt tror på själv, som är ett enda kaos. Och det är precis det som måste göras för att Jobbets alla planerade events, aktiviteter och projekt skall gå igenom: Ingen medlemstidning kan tryckas om vi inte säljer alla annonser den skall innehålla. Den ombedda kvällen för att ragga nya medlemmar kan inte organiseras om vi inte fixar spons för mat, dryck och lokal. O.s.v.
All aktivitet sker helt enkelt på ruinens brant, och all planering måste inledas med frasen "Om vi nu faktiskt kan genomföra den här middagen/tidningen/gigantiska mässan..." Och ibland vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta:
I fredags, t.ex, får jag ett samtal från Jobbets revisor, som med lätt panik i rösten undrar om vi "råkat få in lite pengar senaste dagarna". Jobbet har nämligen ganska precis $70 kvar i kassan. Totalt. Inklusive sparkonton, inkommande fordringar, tutti.
Och nej, Uffe, ingen manna har regnat ner från himlen sedan sist vi pratade, d.v.s. igår.
Så ganska exakt två timmar senare dimper ett brev ner på kontoret. Brevet är från en stor svensk hotellkedja, och det visar sig att tre av Jobbets medlemmar av någon högst oklar anledning har bott på Växjös (eller var det Karlstad? Någon halvdeppig småstad) allra fin-finaste hotell cirka sju nätter var. I, just det, Jobbets namn.
Jag stirrar således på tre personers sammanlagda hotellräkningar, vilka, summa summarum, landar på runda 24 papp. 24 000 SEK motsvarar nästan 4000 dollar. Alltså:
Inkomster: 70
Utgifter: 4000
Vi tar det igen:
70 dollar - 4000 dollar
$70 - $ 4000
Till och med jag, som lämnade gymnasiematten lagom till att vi slutade räkna i bråk fattar att det här inte är goda nyheter. Är dock så sjukt spänd på hur vår överambitiöse lille revisor ska ta oss ur den här knipan att jag riktigt längtar efter att gå till Jobbet på Onsdag.
Att bygga broar
I dagens kapitel, om Dissociative and Somatoform Disorders, står att läsa:
Koro syndrome is a culture-bound syndrome found primarily in China and some other Far Eastern countries. People with koro syndrome fear that their genitals are shrinking and retracting into their body, which they believe will result in death. /.../ Men who suffer from koro have been known to use mechanical devices, such as chopsticks, to try to prevent the penis from retracting into the body.
Kan alla som känner sig mindre fördomsfulla, som känner att de fick en ökad förståelse för den asiatiska kulturen, räcka upp en hand?
Tänkte väl det.
Viva Mexico!
Eftersom jag aldrig orkat pallra mig de 30 min. det tar att åka från SD till Mexico har jag under de senaste veckorna drivit en liten kampanj för att vi (jag, M och vem som annars vill följa med) skall ta en dags- eller helgtripp dit. M, som i just denna fråga visat sig vara en relativt känslig själ, kände att han inte ville åka dit utan inhemsk guidning, och vi hörde därför med Dunderklumpen om hon trodde att hennes mexikanske vän, D, kunde visa oss runt.
Dunderklumpen, Biffen och miss Piggy, som alla känner D väl, och har ganska mycket kontakter med mexikaner överlag, började genast diskutera hur otroligt opålitliga alla mexikaner är; Ja, det är helt omöjligt att planera något alls med mexikaner, det är ju lite si och så med hedersord där på andra sidan gränsen. (*Bekymrad, mycket viktig uppsyn*)
Det blev därför bestämt att de, Biffens kompis Sumo och Bo-Ko också skulle följa med. Detta ansågs nämligen vara enda sättet att garantera att det blev någon resa alls, då det inte var särskilt troligt att D skulle dyka upp.
Planen var att göra en dagsutflykt, över Söndagen, så helgens två första dagar tog jag det bara lugnt: Make your own Sushi med Cynika och hennes skräniga men fullkomligt fantastiska kompis Amy på Fredag kväll, och Taxi Driver med M på Lördag kväll. (Var för övigt sjukt oimponerad av denna film. Hur blev den kult? Det enda jag kunde tänka på, hela filmen igenom, är att Juristens kompis L.A, som von Janzon hade ihop det med, verkligen klär sig preciiiiiis som de Niros karaktär i filmen. Jag lovar att han ser den om och om och om igen, bara för att memorera varenda liten strumpa.)
Så på Lördag kväll börjar M´s telefon att ringa, gång på gång. Och vilka är det som meddelar att de tyvär inte kan komma med på Söndagens resa? Bo-Ko. Dunderklumpen. Biffen. Sumo. Och, till slut, bingo bingo: lilla Miss Piggy. Kvar är alltså bara den oooerhört opålitlige mexikanaren. Snark.
Men såhär i efterhand är jag verkligen jätteglad att det bara blev vi tre (jag, M, D) som åkte, för det blev en helt fantastisk utflykt, och det känns snarare som att vi var borta över en weekend än 12 ynka timmar. Vi hann med att se, äta och göra så himla mycket att jag var helt vimmelkantig när vi kom hem, klockan 10 på kvällen. Mexico är verkligen fantastiskt vackert (på sina ställen. En stor skräphög på andra), och med gudomlig mat.
Med engelskan ligger de dock lite knackigare till.... Ett urval: 
Your pets are feeses
It is forvidden. Forvidden I say!
I Mexico äter stenar skräp
Växtvärk
På min inflyttningsfest fick jag tulpaner.
Tre riktigt robusta exemplar, i en kruka med frodig jord.
Idag, efter exakt två veckor i min ömma vård, ser de ut (häpp!) såhär:
Och så undrar folk varför jag inte vill skaffa barn.
Encyklopedi de Joli
Det första ordet, i den allra första boken, kommer att vara ambivalens. För det händer ändå inget viktigt mellan abdikera och amalgam.
Och det illustrativa exemplet på just ambivalens kommer lyda som följer:
Ambivalens var den känsla Joli kände någon gång under våren 2008, då M kom hem från San Fransisco och berättade att han i princip fått praktiken, om han vill ha den. M hade nämligen varit i San Fran över några dagar för att gå på intervju för en 4 månaders praktik, som skulle pågå mellan maj och september. Joli var, å ena sidan, väldigt glad för hans skull. Inte bara för att det är kul att bli erbjuden jobb, utan också för att han skulle få bo i fantastiska San Fransisco hela sommaren. Hon var, å andra sidan, sjukt missnöjd. Detta berodde i sin tur på att hon, i sådana fall, hade att välja mellan
Pest: att inte träffa M på hela sommaren
och
Kolera: att under sommarens gång hosta upp 7000 spänn för att flyga tillbaka till ett land hon just lämnat.
Joli kände sig osäker på vad som egentligen var rätt; ur stånd att välja; i valet och kvalet. Hon kände sig ambivalent.
Alternativt
Ambivalens var den känsla Joli kände någon gång under våren 2008, då Bobba (Bubba?) bjöd henne på whiskey & cigarr-fest. Bobba (eller Bubba. Eller kanske Bebbu? Oklart.) var den indiske utbytesstudent hon förbarmat sig över på någon halvtrött fest under vintern 2007 och tyvärr visade det sig att Bobba (Bubba, Beppu etc.) inte bara var ganska ointressant, utan också luktade illa. Jämt. Och aldrig slutade prata, fastän han inte vid något tillfälle talade om något av vikt. Joli var helt enkelt , å ena sidan, måttligt intresserad av att umgås med Bobba (Bubba, Bebbu, Beppu etc.). Alls. Men så bjöd nämnde indier henne, å andra sidan, på en whiskey & cigarr-fest som hans amerikanska killkompisar skulle ordna. Joli gillade cigarrer. Joli gillade whiskey, åtminstone i samband med en whiskey & cigarr-fest. Ja, med vem som helst utom Bobba (Bebbu, Boppa etc.) hade hon faktiskt varit helt sjukt sugen på att gå på whiskey & cigarr-fest
Joli kände sig osäker på vad som egentligen var rätt; ur stånd att välja; i valet och kvalet. Hon kände sig ambivalent.
I can has fynd
För att klarlägga sakernas verkliga tillstånd (samt återvinna eventuella förlorade sympatier) tänker jag därför förtälja om min Onsdagkväll, då jag hade den stora lyckan att få spendera någon timme i en av mina favoritaffärer här i San Diego: Ross.
Min kärlek till denna fantastiska kedja uppstod i San Fran, där jag och Gullis mer eller mindre råkade snubbla in i densamma under vår vilda jakt efter budget-fynd. Och att affären i fråga inte är något som skulle få fröken von Sydow att ta små glädjeskutt av modelycka framgår redan av dess fräsiga slogan: Dress for less! Men till skillnad från allas vårt ljushuvud Glamourprinsessan , som verkligen tror att hennes Ica kuriren-halsband är fina på riktigt, älskar jag denna butik av samma anledning som alla förnuftiga människor hatar den:
Inredningen är gräslig. Det grälla ljusrörs-skenet sticker dig i ögonen vart du än går, och personalen är inte bara korkad utan också direkt oförskämd. Allting ligger i en enda röra, och sortimentet består till 97% av Kläderna (resp. Väskorna, Heminredningen och Köksattiraljerna) Gud Glömde.
Det är helt enkelt som Åhléns efter rean. Efter rean. Efter konkursen.
Eller som man föreställer sig ett mellanstort varuhus i Vitryssland.
Men det är i de där sista, ynka tre procenten som charmen, för att inte säga sporten ligger, mina vänner. För vari ligger utmaningen i att handla i affärer där man vill ha allt, jämt? Sådan shopping är som att få alla rätt på provet, fast man inte pluggat. Eller att få ett "jag älskar dig!" kastat i ansiktet på andra dejten. Ingen match, helt enkelt.
Överfört till the world of Ross innebär detta att de, av någon högst oklar anledning, får in några ynka guldkorn som de säljer för en så skambillig penning att jag - när jag efter mycket rotande väl hittar dem - får hold my horses för att inte kliva ut med hela famnen full. I Onsdags, t. ex., stod jag länge och väl och klämde på en röd Samsonite-handväska med elefanter, innan någon slags nödbroms kickade in och erinrade mig om att jag verkligen inte behöver denna. På något sätt. Inte ens när den bara kostar $9.
Och eftersom själva sporten går ut på att bara köpa löjligt billiga saker (hur skall det annars vara värt all tid spenderad i detta lysrörs-helvete?) kommer jag ibland på mig själv med att bli helt absurt snål. Såsom när jag bad kassörskan att ta bort ett linne från den lilla hög av varor jag glatt langat fram på disken; det visade sig nämligen kosta skandalösa 6 dollar, istället för mina förväntade $2.
Enda nackdelen är att Ross-miljön får sägas kräva viss anpassning, vissa modifikationer. För såvida man inte
a) går på socialbidrag
b) är galen
c) är allmänt JÄTTEpank
är det ganska lätt att sticka i ögonen på både personal och övriga kunder. Som den duktiga sociologistudent jag är har jag dock utvecklat en managing technique ("Managing a social stigma", kap.3, s. 52 i "Sociology of Deviance") i form av att endast gå dit direkt efter träningen, iklädd noppriga träningstights och småsvettig uppsyn.
Kanske känner jag mig överlag lite väl hemma i detta fyndens himmelska tempel. För hur kan man annars förklara faktumet att jag i Onsdags strosade omkring så länge att jag trodde jag blivit kvarglömd, att de låst och stängt om mig? Och sen blev besviken när detta inte var fallet?
Surfare
Ibland när M lutar sig över mig rinner det små strilar av saltvatten från hans näsa.
Men i övrigt är han helt normal.
Jag lovar.
Flawcounter
Nej, tacka vet jag vardagen här i San Diego där man - även iförd sin sunkigaste outfit - bara möter ett fashion roadkill efter det andra. Eller vad sägs om det White Trash-par, 30 +, jag hade nöjet att sitta bredvid på trolleyn igår:
Hon hade tryckt in sin (milt uttryckt) runda kroppshydda i en mörkblå, nopprig collegedress och bar vita, puffiga Fila-joggingskor till det. Det hamsterliknande ansiktet omgavs av axellångt, fettigt hår och pryddes av ett par illröda, runda glasögon som matchade de röda läpparna. Dessa sprack då och då upp i ett leende som blottade klart mer laxrosa tandkött än actual tänder. Men jag var riktigt tacksam för det. För till skillnad från de sedvanliga WT-paren varken slogs eller väste de konstigt, utan lekte någon slags lek. En rymdlek tror jag, för de fäktade med imaginära laserstrålar och pratade om "evil, intergalactic forces". Han var iklädd stentvättade jeans anno 1983 och bar med sig en skateboard (!). Jag försökte lista ut om de var förståndshandkappade. Oklart.
Som ytterligare ett exempel på den goda klädsmakens förfall kan även den närmast obligatoriska sorority-uniformen bland skolans tjejer nämnas: fluffiga uggboots (yes, they do still exist) till kortkort, fransig jeanskjol och gräll t-shirt (valfri neonfärg + sororityn:s förkortning). På alla kroppsformer och -storlekar.
Eller kanske de håriga mansfötter jag beskådar varje dag, i Rainbow-flipflopsen de envisas med att bära. Även i Februari. Jag trodde att detta var illa nog tills jag på trolleyn (såklart) från skolan såg en man som löst behårings-problematiken med att ha tubsockor i regnbågsflopparna.
Nej, jag tänker inte ge honom ett poäng för att han försökte.
I vilket fall känner jag att det egentligen är min medmänskliga plikt att dokumentera de mest katastrofala exemplen på amerikansk färg- form- och materialblindhet. Det vore så fantastiskt; jag skulle vara SoCal:s antagonist-svar på Facehunter, kalla mig "Messhunter" eller kanske "Flawcounter". (Har inte riktigt bestämt mig än). Och knipsa fantastiska porträtt på sladdriga khakis och hår som fullkomligt simmar i billig gelé.
Enda frågan är hur jag, rent praktiskt, skall gå till väga. Att outa min vision skulle antagligen leda schnurgerade till en blåtira. Medan åtal för ofredande genom smygtagande av bilder inte heller lockar.
Misstänker att dessa modets parias kommer att få stanna i mitt minnes skattkammare. Undanstoppade, liksom omhuldade, för att plockas fram någon riktigt bad hair day hemma i Svedala.
Slurp
Runt den 25:e varje månad är en sorgens dag. Åtminstone i min privatekonomi. Det är nämligen då det säger "schluuuurp" på mitt bankkonto, och längst ner i månadsbudgeten ligger bara några chockade småslantar kvar och flämtar. Jepp, det är då det är dags att hosta upp hyran för mitt vackra hem, a.k.a. The Appartment Well Beyond My Resources,
För att illustrera den massiva grop denna betalning orsakar i min plånbok kan jag informera om att summan i fråga motsvarar
- lite drygt Bruttonationalprodukten/capita i det vackra landet Zambia
- 3 tvåveckors- resor från Stockholm till Goa
- 7 flaskor Dompa från -99
Eller, för att ta till barndomens hårdvaluta: FJORTON TUSEN bugg!
Bitter? Moi? Inte.
Men den sorgliga sagan om mitt ekonomiska förfall slutar tyvärr inte här. Kanske beror det på att jag aldrig läste Matte C på gymnasiet. Eller på dåliga gener. (Min mor hävdar fortfarande att hon inte kan räkna i procent.) Men med en logik som skulle få min far, Ekonomen, att gråta löd resonemanget under dagens shoppingtur som följer: jag kommer att spara pengar senare i vår / år / livet om jag köper sjal, skor och nya solglajjor himlarns billigt i USA idag, nu.
Jag tror att det är detta sköra sinnestillstånd som Freud kallar förnekelse.
Hjärntvättad
Min psykologilärare är så lik skosniffaren Dom Woganowski i Den Där Mary att jag hoppar till varje gång jag ser honom. Och någon skruv har han nog lös, eftersom han under gårdagens lektion - som skulle handla om sambandet mellan psykologi och stress - bestämde sig för att "hypnotisera oss till avslappning". Jajjemän, genom sin lugna, manande röst och suggestiva frågor skulle han få hela klassen att, i fantasin, återuppleva ett lyckligt ögonblick i sina liv och "relax and revitalize" oss så att det stod härliga till.
Dock misstänker jag att the joke, i denna redan bisarra situation, snarare was on me.
För vilket lyckligt ögonblick i mitt liv väljer jag? Vilken dags intryck, vilken stunds känsla i kroppen fokuserar jag på, enligt Woganowskis mässande instruktioner?
Den stund då jag, sju år gammal, äntligen fick hålla den lilla, mjuka kanin jag önskat mig så länge?
En perfekt seglats i Stockholms soliga skärgård?
Någon fantastiskt galen balkväll med vännerna i Studentstaden?
Nein. Näpp. Njet.
Den lyckliga stund jag förnimmer i all sin glorious härlighet är den dag, för cirkus två år sedan, då jag loggade in på www.jur.uu.se - och såg att jag fått mitt första AB på en juridiktenta.
Hjänrtvättad var ordet, sa Bull.
Television
Det är frågesport i Jänkarland. Ingen "Vi i femman"-variant, utan för vuxna. Så vuxet som det kan bli in the land of Paris Hilton.
En bastant, svart kvinna i medelåldern med löjligt utstuderad frisyr har gått till Finalen, och dansar nu en rusig segerdans så att allting skumpar. Det är riktigt medryckande. Ja, jag känner faktiskt att höjden av lycka, det är att vara amerikansk ghetto-tant, och att lyckligt få svänga på mina trinda höfter i bästa sändningstid. Publiken jublar.
Så börjar Finalen, med De Svåra Frågorna.
Programledaren: - "Name a part of your body that hurts when you´ve been sitting for long"
Fetto: -"Your bottom"
Programledaren: - "Correeeeect!"
(Publiken jublar)
Programledaren: -"Name an invention that has brought people closer together"
Fetto tänker så att det knakar. Svarar: - " The light?"
Programledaren: - "Eeeh... Correeeeeect!"
(Publiken jublar)
Jag stänger av TV:n.
Etats-Unis d' Amêrique: un point!
En av de saker jag alltid tyckt allra bäst om med ländernas land, mitt kära Tyskland, är deras språkanvändning. Jo, jag veeeet, rent audiellt är tyska hårt, otrevligt och allmänt jobbigt att lyssna på. Men när man väl lärt sig höra VAD de säger, istället för HUR de säger det, inser man att de små dyskarna är smärre språkgenier. Det finns nämligen mängder av uttryck, slangord och formuleringar som man sen börjar sakna i sitt eget språk.
För att inte tala om i amerikanskan. För är det nagot som har irriterat lingvistikern i mig detta senaste halvår är det jänkarnas fullkomligt fantasilösa användning av sitt eget språk. Förutom att klämma in otaliga "like" eller "what do you call it" - vilket ju knappast gör saken bättre - lyfter de flesta amerikaner jag träffat inte ett finger för att hitta varianter pa sitt modersmål. De är helt enkelt språkligt opiffiga.
Och just därför bestod dagens höjdpunkt av en mycket kort, men ändock ack sa givande, konversation med T, som jag rakade stöta på i skolans bibliotek.
J: - "So, how have you been? How was the weekend?"
T: - "Not great. I've been sick, and my throat is still feeling kind of ghetto"
J: - "Kind of what?"
T: -"Ghetto! You know; bad. In a poor condition"
J: * Fånigt leendes, för rörd för att kunna tala*
Karriärcoachen
Inser att om jag spenderat hälften av den tid jag lägger på att analysera mitt liv på jobbansökningar istället, hade jag skrattat hela vägen till Vinge vid det här laget.
Kryper ihop i fosterställning inombords.
Korvkalaset / When good things happen to ugly people
Och det var med Cynika som dagen började, eller snarare i Yoga-class med Cynika. Jag har egentligen aldrig fått ut särskilt mycket av denna aktivitet , som involverar femtioelva omöjliga positioner med ännu krångligare namn, och en "andningsteknik" kontrollerad av någon annan, inte av dina egna lungor. Men fine, Cynika gillar yoga och lite harmoni har väl aldrig skadat någon. Under gårdagens lektion lyckades dock instruktören i fråga ta amerikansk klämkäckhet till en ny nivå, genom att kombinera denna med vad hon väl uppfattade som österländska livsvisdomar. Och efter att ha genomlidit ett helt pass av hurtiga utrop mixade med entoniga New Age-floskler ("And now, downward facing dooooooog") var vi båda tacksamma att komma därifrån.
Efter lunch på knökfullt Café 976 fick jag skjuts av Cynika hem till M, som var på ganska märkligt humör. Tydligen hade han, som hittills bara sökt ett enda internship inför sommaren (i San Fransisco), plötsligt fått någon form av karriärångest-ryck och googlat anställningar så att det ryker om det. Han verkade faktiskt lite lätt panikslagen, samma vad-händer-om-jag-aldrig-får-ett-vettigt-jobb-känsla som jag hade under förra terminen. Men även om jag, om någon, vet att man kan bli stressad ibland finns det ju inte så mycket man kan göra åt saken från andra sidan Atlanten. Och framförallt inte med bara dryga två månader kvar i en stad som är tokslapp, på gränsen till letargisk. SoCal är helt enkelt inte rätt ställe att skaffa viktiga kontakter och börja bygga på sin karriär, såvida man inte vill jobba just här. Men antagligen ville han väl bara prata lite om det, och jag, som bara kan hantera problem med 10 punkts-strategier och to do - listor, försökte vara en god flickvän och bara lyssna. Med måttlig framgång.
Tack och lov verkade han dock glömma sin mini-livskris, eller åtminsone dölja den väl, då vi hoppade på bussen till Torrey Pines. Tror jag iallafall att det var. För Torrey Pines skall vara en State Park, med massa skog och berg, där man ska kunna gå på hurtig tur bland träden. Men vi kom till någon form av lerig parkeringsplats, med en sådan kiosk som brukar ligga efter 9:e hålet på golfbanan. Dock kunde man traska en bit åt höger, samt gå ner cirka 200 meter för några hala men jättevackra, sandfärgade berg och komma till en bred, lång jättevacker strand. M, som ju mer eller mindre är född på en enslig bergstopp, pratade gång på gång om hur mycket finare det varit om det inte varit "så mycket folk" medan jag undrade hur fasen det kunde komma sig att den vackraste strand jag sett hittills i San Diego var så gott som folktom. En joggare här, en solbadare där, men sammanlagt max 25 pers, på en milslång strand. Väl nere löstes mysteriet snabbt: majoriteten av solbadarna var nämligen spritt språngande nakna, och spelade volleyboll, kastade frisbey och tog strandpromenad precis som gud skapat dem. Jag kände mig lätt obekväm, men nakenheterna slutade redan efter någon kilometer, och det var en jättefin promenad. Vid ett stenröse nästan vid Scribbs fick vi (och andra påklädda människor) dessutom glo på sjötstjärnor och havsanemoner som slöade i pölarna. Treåringen inom mig jublade.
På kvällen var det så dags för Norrbagge:s Toga-fest. Norrbagge brukar vara med på Biffen & Dunderklumpens veckovisa filmkvällar, och även om han kanske inte är den mest fascinerande person jag träffat är han, precis som sina landsmän, väldigt snäll och rar. Dessutom var detta mitt livs första Toga-party, och inget utbytesår på college är ju fulländat utan just ett sådant. Toga-tanken framstod alltså som relativt attraktiv, ända tills jag, ståendes i M:s badrum, insåg att jag inte har en aning om hur man knyter skiten. Svettiga tjugo minuter senare kliver jag ut ur badrummet, bara för att få kommentaren "Men, du ser ju ut som en korv" av en nyss ditkommen Cynika. Hon hade såklart mer än rätt och min korv/tvångsjacke-utstyrsel hölls endast uppe av flertalet knutar. Som jag några timmar senare var korkad nog att knyta upp inne på Norrbagges toalett.
Festen i sig var riktigt kul: roligt att se en mix av amerikaner och utbytesstudenter (annars är det nästan alltid antingen eller), och for once pratde folk inte bara med dem man redan kände. Hälften var såklart apraka, och iklädda alldeles för avslöjande togor (om man ens kan kalla att vira en rutig bordsduk ett halvt varv runt halsen för att klä sig i toga... Måste faktikst säga att min korvdräkt plötsligt framstod som tämligen genialisk, eller åtminstone autentisk) men jag hade rätt skoj. Och jag kommer aldrig glömma synen av Bo-ko, iförd en rosa bordsduk, gröna mardi gras-halsband samt svettband med små silvriga blixtar, dansandes någon form av manisk pek-dans med stängda ögon och en ölflaska i munnen.
Dessutom fick jag, som en extra bonus, tillfälle att iaktta ett mycket märkligt sociologiskt fenomen. Dunderklumpens ständiga vapendragare, Miss Piggy, är väl egentligen en rätt tevlig figur; en rödlätt, ganska manhaftig tyska som pratar alldeles för mycket och plirar på världen genom sina små grisögon. Men att hon, av alla människor, skulle hooka up med den enda kille på festen som faktiskt såg OK ut invirad i lakan, övergår mitt förstånd. Han - tänk grekisk gud - kom inte till festen förrän rätt sent, och det tog banne mig inte mer än en halvtimme av smäktande blickar (jag såg dem!) och viskande samtal (jag hörde dem!) innan jag såg dem hångla i Biffens soffa. Vet inte varför jag är så fascinerad av Skönheten och Odjuret- historier som denna; kanske för att det visar på att utseendet ändå inte är allt, och att man inte ska förvänta sig att någon är ytlig bara för att han eller hon är löjligt vacker. Eller för att jag undrar vad det är JAG missar hos personer som miss Piggy, när hon (eller han) fångar någon way out of her league. Eller för att det, med lite tolkningsutrymme, skulle kunna innebära att jag får gifta mig med Magnus Tingsek. Och det inom en mycket snar framtid.
I vilket fall är det fantastiskt fascinerande when good things happen to ugly people.
Capten obvious to the rescue
Jo, du har ocksa fatt dem, inbjudan efter inbjudan till den ena gruppen blödigare än den andra.
"Stoppa djurförsöken! ",
"Bekämpa AIDS-epedemin i Biaffra!" eller varför inte
"USA ut ur Irak. Idag!"
Visst, det kan ju vara sa att mina marknadsförings- eller ekonomikunskaper helt enkelt inte räcker till för att första vilken jätteeffekt det har att jag klickar "accept" till en av dessa behjärtansvärda filantropi-grupper. Och när till och med en sa cynisk mämnniska som Taxi börjar skriva in sma kodord pa Msn eftersom det, pa nagot magiskt vis, bekämpar bröstcancer, börjar jag nästan misstänka att sa är fallet.
Men innan jag far belägg för att mitt namn pa en trött Facebook-lista har nagon form av praktisk effekt, d.v.s klirr i en kassa nagonstans, ser jag ingen som helst anledning till att köpa detta Bamse-resonemang om att de adrennalinstinna förortsidioter som nu driver längs Stockholms gator i jakt pa en skalle att spräcka skulle stanna hemma och äta mammas kanelbullar, bara de fick se hur manga som joinat gruppen "Bevara oss fran gatuvaldet".
För att dämpa den smygande känslan av att personligen orsaka allt fran indonesiska jordskalv till vardagsrasism har jag dock tvingats hitta en allt-i-allo-lösning utöver det vanliga;
gruppen "Stoppa alla hemskheter".
Sa den dagen vi slipper
miljöförstöring
fattigdom
lidande
urkundsförfalskning
personangrepp
sura miner
global uppvärmning
män och kvinnors våld mot varandra
barnarbete
terrorism
kriget mot terrorismen
slaveri
lappskojs
mobbning
folkmord
cancer
khakis
fildelning
kvällspressen
skilsmässor
väskryckning
alkoholism
patriarkatet
världsbanken
våldtäkt
kommunismens illdåd
gatuvåldsmanifestationer
nedskräpning
nakenchocker
sverigedemokraterna
konkurser
torr hy
räntehöjningar
räntesänkningar
musarm
bristfällig kost
födelsekomplikationer
multipel skleros
prostataförstoring
första världskriget
dålig uppfostran
magplask
barnporr
kreationism
felstavningar
diktaturer
charterresor
klassamhället
ätstörningar
dålig sömn
omskärelse
kränkning
lyxfällor
systematiskt köttfusk
utförsäljningen av allmännyttan
bordellhärvor
polska riksdagar
typ I-fel
amalgam
håravfall
blödningar
stress
vill jag fan i mig ha ett tack fran er alla!
Bastuklubben
Men härom dagen insåg jag att det finns ett undantag, ett tillfälle då jag plötsligt blir svenskare än knäckebröd: i den amerikanska bastun. På skolan där jag spenderar mitt utbytesår finns nämligen ett tämligen oflådigt men ack så funktionsdugligt gym, där jag försöker pressa in någon session i veckan. Och i Måndags tänkte jag, som egentligen inte är särskilt formalistisk gällande denna finska nationalsport, att det vore skönt att ta en tur till den varma, mörka, vagt trädoftande bastun. Men icke.
För i the land of Jessica Simpson bastar man
1: Med kläder på
2: Med TRÄNINGS-kläder på
3. Med SVETTIGA, NY-insvettade träningskläder på
4: Med ipoden på, helst på allra högsta volym
5: I grupper om sju, pladdrandes. Åtminstine om man är en Kappa Beta Zeta, Zeta Alpha Gamma eller någon annan av de triljarder sororitie-varianter som finns på skolan.
6: Aktivt. De flesta tycktes nämligen slutföra träningspasset med stånkande situps, alternativt frenetiska rygglyft.
Efter att ha blivit utstirrad i all min avkläddhet samt ha darrat i den somewhat 56-gradiga värmen i cirkus tre minuter pallade jag helt enkelt inte mer, och nästan störtade ut genom den trötta trädörren. Och vid synen av den grälla, röda plastskylt som satt uppsatt på samma dörr insåg jag plötsligt att det ändå, all freakin globalization- oh- we´re-all-so-open-minded-världsmedborgare, för alltid kommer finnas vissa, avgrundsjupa skillnader mellan Fäderneslandet och Amerrikat. För skylten i fråga påvisade inte det traditionella klädförbudet (god no, hur skulle de då kunna sprida sina schvett-bakterier i hela bastun?) utan informerar dig, med den dumma självklarhet som bara amerikaner kan producera, om att det är
"Strictly forbidden to pour water on the rocks".
Vad, VAD mina vänner, skall man då göra i en bastu, om inte hälla vatten på stenarna? Hur värmer jänkarna egentligen denna "bastu"? Irakisk olja?
