Om det är något jag är stolt över här i livet, något som jag kan sätta mig ner och klappa mig lite lagom självgott på magen över, så är det mina vänner. Det är ju nästan lite sorgligt att jag ska behöva åka över hela Atlanten och umgås med urblåsta amerikaner för att jag ska inse det, men ju längre tid jag är här, desto mer inser jag vad, eller snarare vilka, jag har hemma.

Allra starkast blir hemlängtan dock när jag hör om de knäppa saker de där hemma sysslar med. Von Janzons fotokupp, till exempel.

Under de senaste terminerna har vi nämligen varit sex tjejer - jag, Banana, Marilyn, Fröken Fluff, Von J och H-S, som tillsammans pluggat, ätit, sovit, skrattat, dansat och pladdrat dagarna i ända. Och jag tror nog att Von J saknar våra middagar, Stockenutgångar och panikplugg-sessioner lika mycket som jag. Hon, som kommer vara på utbyte i Australien en hel termin till, har nämligen klurat ihop en slags av förgät-mig-ej-kupp: Hon har instruerat Fröken Fluff om att framkalla ett lagom stort, lagom tjusigt foto på just von J, som skall ramas in, för att sedan medtagas till alla gemensamma aktiviteter.

Likt ett litet, fräknigt Karlskoga-spöke ska hon närvara vid samtliga fikor, filmkvällar och fester. En everlasting Von Janzons-presense, inramad i guld.

Nästan lite Twin Peaks över det hela.

Men det är väl inte så konstigt att man börjar sakna personer som man umgåtts ofta och mycket med; på något sätt har de ju blivit en del av den man är. Och just i Von J:s fall insåg jag häromdagen att hennes inflytande på mig börjar ta ut sin rätt: Hon är nämligen, åtminstone bland oss andra fem, känd för sin förmåga att liksom piffa upp vardagen med, tja, kan man kalla det vita lögner? Ordet är nog snarare chockrosa lögner - för de har ingen som helst skadlig effekt, utan uppstår bara då hon känner ett sponrtant behov av att göra den grå vardagen lite färggladare.

Ett klassiskt och tämligen illustrativt exempel är den hela kväll (för att inte tala om post-bortamatchsmorgon) hon spenderade med att tuta i L.A, Jusristens kompis, att hon var amerikansk utbytesstudent från, just det, L.A. Ingen skada skedde eller har skett av hennes lilla teater, förutom att jag fortfarande kan skratta tills jag får magknip när jag tänker på deras flummiga konversationer där han försöker få henne - en beachbabe från Californien - att ge sitt mycket unika perspektiv på det svenska studentlivet.

I vilket fall var det som så att jag, efter skolan igår, skulle ta trolleyn hem. Och där, på en träbänk, sitter ingen mindre än läraren jag älskar att hata - Wogganowski. Han, som uppenbarligen inte fått många lager skinn på näsan av trettio år som lärare, hade tydligen fått allt annat än beundrarpost i denna termins lärarutvärdering, och kände av oklar anledning ett behov av att vädra de dåliga nyheterna med mig.

Vilket ju hade varit helt ok, om det inte vore för att han måste ifrågasätta precis allt man säger, så snart det inte är formulerat preciiiiis som han vill.

Vi sitter alltså och pratar om Livet På Univeristetet: Lärare, elever, hur ska de kunna arbeta ihop? Och framförallt, hur ska stackars Woggan kunna skapa bättre kontakt med eleverna, och öka deras intresse för psykologins fascinerande värld?

- Vilket, för övrigt, är minst sagt behövligt. Alla är så fruktansvärt ointresserade av hans irrelevanta dravel att han numera ställer ja - eller nej- frågor som följer: Who thinks "Yes"? (ingen räcker upp en hand) Who thinks "No"? (den tjocka kinestjejen i bänken bredvid mig är den enda som räcker upp en hand) Who is indifferent? (ingen räcker upp en hand) -

I brist på någon vettigare input klämmer jag iallafall ur mig något om att det ju kan bero på själva skolan, alltså att det är en state School, och att sitautionen säkert varit annorlunda på Harvard. På en sådan skola bryr sig eleverna mer om att vara aktiva och få bra betyg än på SDSU.

Och av någon jävla anledning bara tänder det till i Woggan. Hans ögon blir plötsligt alldeles kolsvarta och han liksom fnyser fram ett "Jaha, har du varit på Harvard eller?" som om han vore en av de trotsiga sjuttonåringar han konstant misslyckas med att undvisa.

Och då händer det: Jag gör en von Janzon! Jag svarar nämligen, heeeelt i önodan, "jaaa" med någon slags blandning av skräckslagenhet och tvärsäker övertygelse.

Här sitter jag och spontanljuger, liksom.

Woggan tittar lite konstigt på mig ställer några frågor om när, var, hur (det var med juridiska institutionen, för två år sedan. Serru.) men har väl sedan
a) inga frågor mer, eftersom jag har vunnit diskussionen
b) insett att jag totalfabulerar, och gör en mental anteckning om att kolla upp mytomani-ration i Sverige

För han blir bara tyst, och intar sin vanliga depp-pose. (Ihopsjunkna axlar, nedåtlutat huvud, pilla på den fladdriga regnjackan)

Så, även om jag dels undrar vad fasen som flög i mig, dels är fruktansvärt tacksam att han inte började ställa mer detaljerade frågor (detta framförallt med tanke på att jag inte ens vet i vilken stat Harvard ligger) är jag ändå, på något absurt sätt ,lite stolt över mig själv:

Von Janzons vardagspiffar till spontanlögner finns i mig, även då hon inte står (inramad) bredvid mig!

Sist jag tältade var i sjuan. Jag kan räkna antal gånger jag sovit i det fria på min ena hand. Och det närmaste jag kommit en vandring var den där gången då de visade naturbilder på gym-TV:n medan jag sprang på löpbandet.

Men eftersom jag är en oerhört öppen och fördomsfri människa (var det där en ironisk host jag hörde, Skåne?) kände jag att M's idé om att åka ut och campa tillsammans med hans vänner (ett par + deras kompis) kunde vara kul. För att inte säga skojigt. Jag har ju ändå byggt en och annan träkoja i mina dar, och kände under förra veckans veckans lopp allt oftare ett behov av att hålla långa föreläsningar för M; om Allemansrätten, om Vikten Av Att Ha Ett Tillräckligt Tjockt Liggunderlag och  -framförallt - om den fantaaastiska flora och fauna som lever och frodas i de vackra svenska skogarna.

Jag, proffskamparen, var alltså på tämligen gott humör då tjejen i paret kom och hämtade oss i Fredags morse. Självklart, i äkta Jänkarstil, med sin truck modell gigantisk. 

Jag var dock mindre lycklig då jag 7 (sju!) timmar senare klev ur samma bil; efter till synes ändlösa timmar fast i klassisk L.A -traffic visade sig själva slutdestinationen -campingplatsen i Gaviota State Park, norr om Santa Barbara -  nämligen vara, tja, något av en besvikelse. På en stor, asfalterad plan hade små rektangulära plättar bestående av sand och lite gräs tryckts in mellan husvagnar, soptunnor, gamla grillar. Och mitt i eländet, som på någon form av hedersplats, tronade ett deppigt dusch- och dasshus i grå betong.

Det var helt enkelt som på Musses Campingsemester på julafton. Fast efter att solfjädern fällts ner.

Utrustade med den lilla karta/campingplatsförteckning vi fått av skogsvaktaren körde vi iallafall från plätt till plätt, för att se vilken av de lediga platserna som vi gillade bäst. (Eller snarare, i mitt fall, minst dåligt.)  Och för hutlösa $33 per natt blev charmiga plats nummer 19 vår, och vi kunde börja packa upp tält, stormkök och konserver. 

Medan jag började fumla med bångstyriga tältpinnar gick M, som alltså spenderat den senaste veckan med att höra mig oerera om Vikten Av Ett Tillräckligt Tjockt Liggunderlag, mot bilen. Jag hade nämligen berättat att Dumle, som varit snäll nog att låna ut deras jättelika blå gummimadrass, visat att man kan använda en knapp i bilen (cigarettändaren) för att blåsa upp madrassen med. Och jag vet inte om det berodde på någon form av extrem språklig misskommunikation från min sida, eller bara ett tillfälligt hjärnsläpp från M:s, men snart såg jag honom stå lutad mot bilens backlucka, glatt visslande medan han fyllde madrassen med hjälp av avgasröret. 


Fyra simultana skrattanfanfall (jag, paret, kompisen), en pedagogisk förklaring om vad kemikalien CO2 har för inverkan på mänskliga lungor (jag) och lite tjurande (M) senare blåste han lydigt upp madrassen för hand. Eller , rättare sagt, för mun.
 
Dagen efter, Lördag, innehöll inget större drama än att M och jag valde att splittra vår lilla trupp då vi insåg att amerikanernas idé om camping inte bara innefattar fullkomligt vanvettigt långa bilfärder för att sova på något som mest liknar din lokala Icahandlares bakgård, utan också "vandringar" i form av att ta bilen genom de omgivande landskapen. Vi gick alltså för oss själva, både längs den långa, fina stranden och de lummiga kullar som omgav vår krigszon till campingplats.

Och förutom M:s fullkomligt paranoida beteende inför varje liten växt vi passerade eller, gud förbjude, råkade snudda vid ("Iz diz poizon oakch? How could I be so stoopid and not check what de actual plant lookz like?") var det såpass roligt att få se lite natur efter alla dessa månader bland San Diego-asfalt, att vi bara gick, och gick och gick. Och var helt dödströtta då det var dags att krypa in i tältet på natten.

Eller, ja, in i är väl egentligen en sanning med modifikation. På grund av mina 182 cm fick jag nämligen inte helt plats i vårt skraltiga lilla tält, i alla fall inte raklång. Detta problem hade vi listiga vildmarksexperter under fredagnatten löst  med hjälp av att sova med fötterna utanför tältet, och till lördagskvällen fick jag den strålkande idén att vända på steken, och alltså sova med huvudet utanför. Frisk luft, vackra stjärnor... Det hela var en utmärkt tanke ända fram till 02-snåret, då jag vaknade av den lätt oroväckande känslan av att inte kunna andas. Detta berodde i sin tur på att all sand, damm och löst gräs på marken hade placerat sig i näsa -hals-svalg på oss två vildmarksidioter, och lämnade oss inget annat val än att krulla ihop oss i fosterställning inuti tältet.

I ungefär samma position vaknade jag på Söndagmorgonen, då vi rafsade ihop eländet igen och begav oss in i den bastuvarma pickupen för att påbörja den sex timmar långa bilresan hem.

Aldrig har The Appartment Well Beyond My Resources varit så vacker, husets pool så svalkande, och datorns blippande en sådan fröjd att lyssna på som i Söndags kväll. 

Och aldrig har jag varit så tacksam över civilisationens bekvämligheter som efter några nätter i Californiens väldigt ovilda vildmark.

  

Inte ens min vanliga nervmedicin ( timmar av zombieartat slösurfande) har lyckats ta död på tidigare nämnda ilska över amerikanska bankens ockeravgifter, och jag undrar så sakta varför jag blir så upprörd över 175 dollar? Inget människoliv har spillts, ozonskiktet är inte tunnare än vanligt, inga djur kom till skada och Tyskland finns kvar... Vad finns det då att gnälla över?

Misstänker dock att det beror på att 175 dollares mindre också innebär att jag är 175 små steg längre ifrån Drömmen, drömmen om en dollarbonanza-dator. Sedan några år tillbaka bokstavligen släpar jag nämligen runt på ett fornminne till bärbar dator:  50 x 35 cm, fyra kilogramm, 800 varianter på virus, passar inte i någon annan bäranordning än sportväska modell hockeytrunk... En medelstor flodhäst är smidigare, snabbare, och framförallt snyggare.   

Men, lågdollar-dillig som man blir här borta (5,80 igår!) beslutade jag mig häromdagen för att investera i en sprillans ny Mac. Fonder såldes, överföringar till amerikanska kontot förbereddes och jag mös ända in i min kapitalistiska lilla själ, fram tills att jag loggade in på amerikanska banken och såg - Förlusten. Och liksom kände hur köplusten bara pös ut ur öronen på mig.

Nåja, det verkar inte som att gänget på Apple gråter över sin uteblivna kund. Tvärtom levererar Mr. Guldkalv a.k.a. Steve Jobs årets iskalla understatement i denna artikel.

Tror att jag ska börja köra med den också, när det närmar sig:

- Joli, hur känns att på en och samma dag ha löst cancerns gåta, Israel-Palestinkonflikten OCH problemet att en ny strumpa tycks försvinna varje gång man tvättar?

- Jaaa, kära du, jag känner mig... Förtjust.

Den här helgen har inte bara varit sjukt slapp (har ENDAST rört mig mellan hemmet, poolen och Hillcrests Secondhandaffärer) utan också på något vis vuxen: M, som ju skulle flytta in i The Appartment Well Beyond My Resources i början av maj, har p.g.a. sin sjukdom liksom inkuberats här i lägenheten och -PANG- sa det bara så är jag banne mig sambo igen.

Eftersom det inte gäller mer än några ynka veckor och med 99% säkerhet kommer kunna ske utan de dramatiska pastascener som utspelade sig med Juristen, känns det än så länge bara roligt.  Men ändå fick jag under dagens promenad bland de fina husen i Bankers Hill - för att tala inte om igår natt, då vi av oklar anledning började diskutera huruvida det egentligen är Mannen eller Kvinnan som bör vara hemma med barnet första tiden, och hur länge - en känsla av att det här kan ju vara... It!

Inte nu, såklart, men kanske om fem år.

Fast å andra sidan är det väl tingens ordning, enligt biologiska klockans tickande, o.s.v. Och om jag, mot förmodan, skulle skaffa villa redan om fem år, då jag alltså är 28, vore det väl knappast ett tecken på överilad brådmogenhet. Tvärtom har jag -med sedvanliga vetenskapligt tvivelaktiga metoder - fastställt att jag snarare är lite efter, för att inte säga bakom, vad gäller vuxenpoängen.

The story goes:

Back in the days, när jag var en mini-Joli, var vi fem tjejer som umgicks jämt. Men under det tredje och sista året på gymnasiet blev det plötsligt smärtsamt uppenbart att vi fem kanske inte var så himla lika ändå.

En av tjejerna, vi kan kalla henne Cassandra, skaffade Tramp Stamp, lösnaglar och oklara bekantskaper från Haninge (eller var det kanske Huddinge? You say WT - I say WT) och spenderade plötsligt Fredagkvällarna på lokala pizzerian, tillsammans med ett gäng killar vars fifteen minutes of fame utspelade sig på Kos -98 .

En annan, vi kan kalla henne Tanten, träffade sin första kille när vi var 17, och kände väl att det inte var någon mening med att sikta högre än så. Idag, fem år senare, sitter de nämligen nyförlovade i ett trångt litet hus med träpaneler. 

(Vad jag själv sysslade med på den tiden lämnar jag helst osagt. Kan dock avslöja att det allt som oftast involverade ett falskleg och någon lagom självgod kille vars namn slutade på -cke. Acke, Nicke, Zacke, Jocke... Möjligheterna tycktes oändliga.)

Eftersom jag på bara några år har tappat så gott som all kontakt med dessa tonårskumpaner kan man dock fråga sig hur jag vet att Tanten har just träpaneler i sitt trötta lilla hus. Svaret är lika enkelt som det är pinsamt:

Fejjan - min enda chans till kontakt med världen utanför Jänkarland - möjliggör nämligen ett liv som digital Highschool Stalker. Med bara några klickningar landar ett helt bildspel av deras liv på min datorskärm, innehållande allt från statusuppdateringar á "borde verkligen måla badrumsgolvet" till risiga festbilder från Statt i Kalmar, där de välplockade ögonbrynen lyser i en svettig panna.

Och jag älskar det. Inte bara för att jag plötsligt känner mig riktigt nöjd med min egen SoCal-slappa vardag, utan också för att det blir så uppenbart vad jag missar. Och är överlycklig att missa: det konsekventa omnämnandet av pojkvännen som "min älschkling"; parmiddagarna; jobbet som bilbud; påståendet att "Jag ska börja plugga. Snart.". För fjärde året i rad.

Ett klockrent exempel på hur dessa våra en gång korsade vägar plötsligt leder åt helt olika håll är detta vuxenpoängtest, som jag rippat just från Tanten. Under ett av mina Stasi-besök på hennes profilsida upptäckte jag nämligen att hon gjort testet i fråga, med resultatet av en egentlig ålder på 32 (trettiotvå!) år, istället för sina egentliga 23.

En normalt funtad 20+:are hade troligen insett hur svidande nära man befinner sig ett liv av håglöst trötsätande och maniskt gardinköpande (Hon) respektive intensivt porrsurfande och en obestämd men ändå pockande känsla av att livet måste vara något mer än det här (Han) och styrt upp eländet. Återtagit sin ungdom.

Men tanten verkade snarare riktigt nöjd. Avundsvärt eller skrämmande? Svårt att avgöra.

Vad som däremot står klart är att jag blev löjligt uppiggad av mitt eget resultat. Enligt det (självklart högst korrekta och vetenskapligt väl underbyggda) testet är min egentliga ålder nämligen, tadaaaa: 18!  

So, alla snedfyllor, heartbreaks och feta CSN-skulder, Here I come!


  

Sedan M och hans vänner kom hem från sin olycksaliga cykelfärd har det ena sjukdomseländet verkligen bara avlöst det andra: Strax efter att skolläkaren igår fastställt att M mycket riktigt är halvdöende i ett ovanligt otäckt fall av poizon oakch började hans kompisar nämligen upptäcka egna kliande prickar och utslag.

Den ene, L, hade bokat hemflyg samma dag, och fick snällt ägna den närmare 20 timmars flygresan åt att klia sig till vansinne. Hela vägen hem till Schweiz.

Den andre, P, tyckte att hans prickar såg så annorlunda ut från de övrigas tvås blåsor att även han gick till doktorn. Och återkom med diagnosen djurbett -antagligen loppor från M's rumskompis katter.

Iiiikk.

Min infektionspanik klarade sig dock inte längre än några timmar mot M's valpögda sällskapssjuka, och jag bestämde mig i ett sällsynt ögonblick av filantropisk anda för att omvandla min älskade lägenhet till temporärt fältsjukhus.

Så där ligger de, de två sjuklingarna, utslagna på varsin luftmadrass och ylar i kapp på vardagsrumsgolvet.

Utslag jämförs (kvalitet, kvantitet, intensitet),
mediciner intas,
huskurer förbereds,
möjliga sjukdomsgrunder dryftas.

Piller, krämer och variga näsdukar i en enda röra på mitt en gång så städade vardagsrumsgolv.    

Exakt hur jävla äckligt gifteksutslag respektive loppinvasion (och JA, jag tvingade P att tvätta sig själv samt alla sina kläder och tillhörigheter innan han ens fick sätta stortån innanför min dörr) är kan dock inte förklaras i ord.

Och eftersom en bild som bekant säger mer än 1000 sådana, ber jag att få uppvisa denna smaskiga exposé över vad naturen, eller åtminstone den amerikanska naturen, än kan orsaka människan.

Enjoy!

Då och då överträffar verkligheten ens vildaste fantasier. Men det är inte varje gång det involverar både en tvättäkta stalker och en gossedjurstiger.

Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera: Farsen Joli's liv!

Prolog:
För några månader sedan, närmare bestämt någon gång i November - December, var jag ute på PB Bar & Grill i Pacific Beach, ett av strandområdena här i San Diego. Det var en kul kväll, med ett FETT undantag: Varje gång jag var ensam i bråkdelen av en sekund, vare sig det var för att gå på toa eller bara hämta en drink, kom samma kille/man i 20-25årsåldern fram och pratade med mig.

Och även om sakerna han sa väl egentligen var tänkta att vara snälla och smickrande, gjorde han det på ett så jobbigt, nästintill hotfullt sätt att det bara var obehagligt. Det spelar liksom ingen roll att någon strör komplimanger över dig om han samtidigt håller ett stenhårt grepp om din axel, så att du inte kan komma loss eller ens röra dig. 

Efter några timmar blev det riktigt otrevligt, och trots hans minst sagt modesta storlek (säkert 10 cm kortare än jag) blev jag rätt skraj. Till slut  kom jag inte på någon bättre lösning än att informera en av ställets vakter om vad som hände, och pysslingens kväll slutade med att han, sprattlande och skrikande, blev utsläpad av två bastanta dörrbiffar.

Hans avskedsord - det mycket charmiga  "Suuuuck my diiiiiick biiitch"- rang i öronen på mig i några dagar, men var sedan glömda i de obehagliga minnenas skattkammare. Tills idag.  

Idag:
Under eftermiddagens håltimme beställde jag en kaffe på Peabody's, ett café på campus, och satt sedan där och pratade i mobilen i en kvart eller så. Redan i kaffekön upptäckte jag att en ganska kort kille i 20-25årsåldern, med lockigt hår och spanskt, kanske sydamerikanskt utseende, tittade konstigt på mig. Han försvann dock efter några minuter, och jag återsåg honom inte förrän jag började gå ifrån cafét.

Mitt uppe i mitt telefonsamtal kände jag nämligen en knackning på ena axeln, vände mig om, och såg rätt in i ögonen på myskokillen som just glott på mig i kaffekön. Han liksom fumlade nervöst med sina solglasögon och mumlade
- I don't know if you recognize me, but we met in PB. I wasn't very nice to you. 
Och det tog bara bråkdelen av en isande sekund att känna igen Honom, suck my dick-knäppisen på PB Bar & Grill.

Han, som såg uppriktigt bekymrad ut, påbörjade så ett långt, ursäktande tal på stapplande engelska, vilket avslutades med orden "you are, what you say, my favourite", i kombination med överräckandet av en plastpåse från skolans presentaffär.

För perplex för att få fram ett ord öpnnade och stirrade jag dumt ner i påsen mellan mina händer. Mina förväntningar till trots visade den sig dock inte innehålla en bomb. Och inte heller en kniv. Inte ens hundbajs.

I påsen låg nämligen en tiger. En jävla gossedjurstiger, nyinköpt i skolans presentaffär.

Fortfarande för chockad för att kommunicera mina egentliga känslor (D.v.s: WTF?) sträckte jag helt enkelt fram handen. Och under ett kort ögonblick stod vi där, stalkern och jag, blekt leende och med ett lagom slappt gemensamt handslag. Som om det gällde en obekväm uppgöresle av något slag. Kanske ett halvlyckat fredsavtal.

Nu:
Jag vet fortfarande inte om det hela bör betraktas som ett storartat tecken på att även den otrevligaste människa kan ha (gosse)mjuka sidor, eller bara som ett bevis på min egen bristande integritet. Men en sak står klart:

Under dagens lopp har ett visst presentpsycho, kanske bättre kategoriserad som en gossedjursgalning, slutit en rätt sweet deal: Syndernas förlåtelse - i utbyte mot en mjukistiger.

De senaste två dagarna har varit så skruvade att de inte kan sammanfattas med annat än följande flashbacks:

- Lördag klockan 16:03, på poolparty hos Lilla Linan, en bekants bekant

(s bekants bekant... Fattar fortfarande inte hur och varför vi hamnade där):

Står i Linans garage och tittar med skräckblandad förtjusning på den spontana photoshoot (racing-tema) hon och några lättklädda vänner anordnat. Hög som ett hus klättrar Lilla Linan, iförd tom blick, seglarmössa och dagens tredje bikiniombyte upp på sin makes sportbil för att åma  sig i eftermiddagssolen. Porr före middagen? Inga problem!

-Lördag klockan 16: 49, kvar hos Lilla Linan:

Klättrar dyngsur upp ur Linans pool och möter Skånes apflabbande ansikte.
(Note to self: Börja inte skojbråka med adrenalinstinna amerikaner. Och framförallt inte med dem vars badbyxor kan visa sig vara ovanligt fula varianter på vanliga shorts. Innehållande mobiler. Som inte mår bra av poolvatten.)

-Lördag klockan 18:45, har av oklar anledning fortfarande inte lämnat Linans hus:

Linan, som redan glömt vem jag är och vad jag gör i hennes hus - men ändå är lallande lycklig över min närvaro - har just snappat upp att jag kommer från Lidingö. Halvnaken, dyngsur och med slokande blonda tofsar står hon mitt i vardagsrummet, under kristallkronan, och börjar liksom skrik-nynna på vad jag tror ska föreställa en gammal Niklas Strömstedt-låt:

NaaaaaLiiiiiidingöööhBahhhhRaaaaKnaaaaaaFågeelKördeÖvvvvewrDenFnäääääPaaaaRaaaKaDööödBekraaaavaDenGnaaaahMyyhFnaaahhh

Det tar aldrig slut och för att inte vara alltför oartig mot hennes svärföräldrar, som också står där, lika hjälplösa som jag, bara ler och backar jag. Ler och backar.

-Lördag klockan 23:59, i en annan bekants bekants hus. Denna gång ett mysigt sådant, tillhörande amerikansk helylletjej:

Står mitt i ett proppfullt kök. Alla pratar, skrattar och skriker så att luften surrar. En av gästerna, ungefär lika oinbjuden som vi andra, är ledamot i Jobbets styrelse. Och advokat. På dagarna iallafall. På nätterna tycks han dock förvandlas till spontankleptoman: Ivrigt påhejad av ytterligare en Styrelseledamot samt en fnissig Toker norpar han nämligen en Jäger ur Helylles frys och gömmer den bakom min rygg. Flaskan når både Toker och styrelseduon innan den - under en ivrig, viskande diskussion om huruvida nivåskillnaden kommer att märkas som kastar mig cirka 8 år tillbaks i tiden -  smugglas tillbaks in i frysen.

- Lördag klockan 01:05, på Helylles terras:

Tittar slött på den tyske biologidoktorand som med brinnande iver förklarar för mig varför det är så oerhört mycket svårare att "publiceras" (vad det är har jag inte orkat fråga) i USA än i Europa. Jag nickar och hummar ett "Achso" där det kanske (eller kanske inte? Vem bryr sig) passar, men kan bara tänka på faktumet att M inte svarat i telefonen de senaste tre timmarna, trots att jag ska sova där. Sur. Trött. Less.

- Söndag klockan 12:01, i min egen lägenhet:

Öppnar dörren och ser M, som tappat bort sin telefon i taxin på väg hem efter krogbesök med bästa vännerna igår. Tror dock att det hade varit smart av honom att skippa de där sista 5-6 ölen, för på bara ett halvt dygn har hans poizon oakch blivit ihärdigare än den tyske biologistudenten: Hans ben, mage och rygg är täckta med eksem, blåsor och utslag i alla tänkbara färger, former och storlekar, och det rinner var från hans ben, som är så svullna att han knappt kan stödja på dem. Jag måste bita mig i läppen för att inte börja gråta. Han ser ut som elefantmannen.

- Söndag klockan 12:05- 00:00, i min egen lägenhet:

Vård av sjuk pojke

De senaste veckorna har M's två bästa vänner hemifrån Schweiz varit på besök. De är alla födda i samma lilla by, och har alla samma nästintill vanvettiga intresse för allt som involverar frisk (alp)luft, natur och någon form av motion: Klättring, vandring, surfing... You name it.

Jag var därför måttligt förvånad när M härom veckan meddelade att de skulle ta sina mountainbikes (ja, kompisarna har släpat med sina egna cyklar hit. Över Atlanten. Frivilligt.)  och åka på en tiodagars cykelsemester längs amerikanska västkusten. Något mer förvånad blev jag dock under semseterns åttonde dag, då han ringde mig och på sin charmiga men, ja, lite svajiga schweizerengelska meddelade att han stött på "poizon oakch" i skogen.

Jag, som ju inte är helt med i matchen när det gäller musik, undrade förvirrat vad ett death metal-band gjort ute i skogen. Fick dock den relativt primitiva men ack så informativa förklaringen "No, no, no. Itchy and skratchy!" av M, och insåg att killen dundrat rätt in i ett helt buskage av giftek, och nu satt och rev på sina tokkliande ben.

Eftersom eländet är helt vansinnigt smittsamt hade han inom loppet av bara några dagar hela benen fulla av irriterande små märken. Väldigt synd om honom, ja, men samtidigt ett så tacksamt ret-ämne att stackars M sedan hemkomsten inte fått höra annat än dumma skämt och klant-anspelningar av oförstående flickvän och barndomsvänner.

Och det hela var faktiskt riktigt roligt, ända tills igår eftermiddag, då M's ben plötsligt svullnade upp och alla kliande, röda märken blev till blåsor, som liksom kräktes ut klibbigt var, en efter en. För min del tog humorn (läs: den hemliga skadeglädjen vid namn så-går-det-när-man-lämnar-sin-flickvän-i-10-dagar) dock inte helt slut förrän igår natt:

Lite lagom öllullig efter en väldigt bra konsert + Basic-utgång med Vonkan och vänner upptäckte jag nämligen vid sänggåendet, eller snarare sängstupandet, två ilsket illröda märken på ena smalbenet. Märken som inte bara var misstänkt lika M's utslag, utan också kliade värre än något myggbett jag någonsin haft.  

Lätt panikslagen och samtidigt fylleblasé lyckades jag komma ihåg de skötselråd M fått på apoteket -försök torka ut utslagen och klia för guds skull inte, då sprids giftet - men inse att mitt snålt tilltagna medicinskåp inte erbjöd några bättre hjälpmedel än nagellacksbortagning (att badda prickjävlarna med) och ett gigantsikt plåster (att klafsa över). Och ingen kan väl vara särskilt förvånad över att denna hopkokta huskur hade ungefär zip zero verkan, så att utslagen är kvar idag. Mer irriterande än någonsin.

Men, det är väl helt enkelt så att högmod går före fall, att synden alltid straffar sig självt, och att ingen skrattar så bra som den som skrattar sist.

Även när det gäller poizon oakch.

Jag vet inte om det beror på mina kärleksfulla föräldrar, en allmänt lycklig uppväxt eller bara medfödd envishet, men i så gott som alla situationer har jag inga problem att höja rösten för att framföra mina - mer eller mindre välgrundade - åsikter.

(Tror t.ex. att det var Mr. Taxi som nyligen refererade till min "kinesiska mur av självförtroende"... Låter ju måttligt charmigt, när man tänker efter).

Men, min pompösa självbild till trots finns det två ämnen som i ett trollslag förvandlar mig till en förtegen väggblomma. Så snart en diskussion börjar cirkulera kring fenomenen
a) geografi eller
b) musik
kommer jag nämligen att tystna och liksom humma dumt framför mig, tills samtalet ebbar ut, alternativt jag går hem.  

Gällande musik är det ju egentligen inte så att jag hatar musik, tvärtom åker i-poden på så gott som varje dag. Men jag har verkligen inget som helst genuint intresse; jag vet absolut ingenting om olika genrer och stilar; har inga artister jag lyssnat på sedan jag var 15, och lyssnar på så gott som allt jag eller någon annan råkar ha hemma. För mig är musik ingen uttrycksform, inget jag andas-sover-lever-äter, utan mer som en form av....Bakgrundsbrus i livet.

Detta mitt musikaliska ointresse brukar dock inte innebära några större problem förrän jag antingen råkar hamna bredvid ett gäng musikintresserade på en fest eller, ve och fasa, träffar en musikintresserad kille. The story goes: Pojke träffar flicka. Pojke ser flickas i-tunes, och undrar med bekymrad min varför den är en enda röra av Café Opera-house, dålig gangsterrapp, finurlig indiepop och pretto-elektro. Who is this girl?

Svaret på (valfri) Pojkes fråga är väldigt enkel: Eftersom jag var lika onördig gällande musik för några år sedan som jag är idag, inleddes mitt digitala musiksamlande med att jag helt enkelt Copy + pastade min brors musikbibliotek, som till 90% bestod av den sortens kommersiella tjathouse som du hör om och om igen på Kharma varje Fredag.

Denna radda har dock, gång på gång och år efter år, väckt samma starka ogillande hos varenda kille jag dejtat. Och eftersom de alla har ansett det sin uppgift att lära mig vad riktig musik innebär, påminner mitt nuvarande i-tunes inte bara mer om ett inbördeskrig än ett musikbibliotek, utan utgör också en krönika över de Objects of Desire som kommit och gått:

Låtar av Kent (från Oscar) blandas med David Gray (Mr. Big), och den mycket märkliga spanska (tror jag det är?) gruppen Mana (från Jocke) trängs med Nephew (från Dansken), José Gonzales (från Juristen) och Forss (från Peric).  O.s.v.

Mönstret i fråga tycks dock aldrig slå fel; det verkar inte finnas en enda manlig varelse som inte uppmärksammar min (brist på) musiksmak. Härom veckan, till exempel, berättar M att hans bror undrat vad jag lyssnar på för musik. Jag, som aldrig träffat hans trumspelande jazznörd till brorsa är mycket eager att göra ett gott intryck, och undrar därför nervöst vad han sagt.

"Njaaaa" svarar M, "Jag sa att det väl lättast kan beskrivas som en form av, ja, blandad skräphouse"

Var oh var kan jag söka behandling, alternativt feta bidrag, för detta mitt sociala handikapp?

Eventets dag 3 av 4 är över och avklarad. Projektledaren - som också är den enda vettiga personen bland de tillskott, eller snarare stolpskott, vi fått till Styrelsen i år -  hade varit nådig nog att ge mig sovmorgon. Insåg dock så snart jag kom dit att jag egentligen inte behövt komma alls; det fanns absolut ingenting att göra, utom att glufsa buffé och spankulera omkring i mitt tält till tröja och försöka se uppmärksam ut.

Denna tillvarons döda vinkel gav mig dock möjlighet att titta lite noggrannare på de företagare som varit korkade nog att hosta upp tusentals dollar (plus flygbiljett) för att komma till Eventet. Ett enmansföretag, vars bås lyckades se ännu deppigare ut än övrigas, fångade mitt intresse:

Killen i fråga är i min ålder, och hade laddat upp med såväl illasittande kostym som matchande gröna affischer, broschyrer och visitkort, liksom en ensam papplåda. Hela rasket var täckt med företagets maskot:

En fågel. I hatt.

Och som om detta inte vore suspekt nog visade sig själva företagsnamnet vara en direktöversättning från svenska till engelska av orden "örn i hatt". Googla själva om ni inte tror mig. (Eller nej, googla skiten vare sig ni tror mig eller inte, för hela grejen är så bisarr. Och man inte kan låta bli att fullkomligt slukas av killens filantropiska men ack så naiva världs- och självbild)

Grädden på märklighetsmoset är dock själva affärsidén: En liten, cirka 20 x 20 cm stor papplåda, som enligt utsago skall vara en miljöinnovation; en produkt vars användning inte bara garanterar total energieffektivitet utan också (ordagrant!) anges kunna rädda världen.

Inte illa för en liten papplåda.

Men när man (= nyfiken Joli) öppnar lådskrället trillar följande oklara beståndsdelar ut:

-          Ett (1) par tofflor

-          Två (2) små plastpåsar som innehåller något kristalliknande material

-          En (1) lågenergilampa

-          En (1) snöskrapa

-          Ett (1) duschmunstycke

-          Ett (1) timglas

Slut.

Är det bara jag, eller sätter den här killen lite väl stor tilltro till Många Bäckar Små-principen? I vilket fall - den som kan förklara hur en hattbeklädd fågel ska kunna stoppa växthuseffekten med hjälp av ett par tofflor och en snöskrapa får gärna slå mig en signal.

Och appropå Stoffeboy hade Dumle, under smalltalket på samma galej, gjort en fantastisk upptäckt:

Inte nog med att Kristoffer på Starfish inte är uppväxt i någon av de välmående Stockholmsförorter vars uttal han försöker efterhärma, utan han härstammar från djupaste Dala-skogarna; närmare bestämt från någonstans mellan Smedjebacken och Ludvika.

Väl medveten om att Stoffe - VD på Staaarfish - övat in sitt plastiga brat-uttal med samma nit som en buddhistisk munk lär sig böner, ställde Dumle därför den självklara frågan: Hur kommer det sig då att han har en så, ehm, utpräglad Stockholmsdialekt?

Och vår hjälte ska, utan ett uns av tvekan, ha svarat

- Nä, jag har ju många businesskontakter från Sörmland va.

I normalfallet, eller snarare gällande vem som helst utom honom, struntar jag fullkomligt i var någon är uppväxt. På många sätt är det säkert roligare att vara barn i en småstad än nära huvudstaden. Men med en varelse som Stoffis, som tycks bygga hela sin självbild på något han faktiskt inte är, tycker jag att det är fritt fram, för att inte säga min plikt, att göra mig lustig över detta.

Och eftersom denna 24-karatsinfo hade nått mina späda öron fick jag under gårdagens lunchpaus en gyllene chans att strö lite salt i hans småstadssår.

Med min vänaste röst och snällaste hundvalpsögon vände jag mig mot Stoffis, som stod bredvid mig i buffékön och krafsade i en sallad, och frågade

- Men Kristoffer, vilken del av Sverige kommer du ifrån?

Jag kunde riktigt se den rysning av obehag som kilade genom hans kropp då han pressade fram ett ensamt

- Ludvika

End of story. Tyckte Kristoffer, VD på Starfish.

Min retur serverades med ett strålande yet bekymrat leende:

- Åh är det sant? Där brukade vi ha ett litet sommarställe. Det är ju bara så gulligt där ute. Men är det inte himla tråkigt på vintern?

En (enda) fördel med att mina Spacemonkeys uteblev är att jag får  se och träffa några av de märkliga karaktärer som kontaktat Jobbet under de senaste veckorna.

Min stora favorit, Kristoffer från Starfish, har visat sig vara allt jag kunnat drömma om och lite till.

Det hela började med ett telefonsamtal.

Ridå. Joli sitter på Jobbet en helt vanlig eftermiddag. Telefonen ringer.

- Jobbet, this is Joli speaking

- Jamen scheeena Joli, det här är Kristoffer. VD på Staaarfish.

- Hej Kristoffer

säger min mun,  medan min samlade hjärnkapacitet arbetar frenetiskt för att räta ut följande frågetecken:

1. Vad är Starfish?

2. Vad fasen är det för dialekt (eller är det en accent?) han talar? Jag känner igen den så sjukt väl, men kan bara inte placera den.

Under samtalets gång faller bitarna dock på plats. Starfish är, i Kristoffers egna floskler, "ett rekryteringsföretag som kombinerar tillväxtpersoner med tillväxtföretag", och dialekten han talar är fejk- brattiska. Jag har helt enkelt varit i Jänkarland så länge att jag inte kände igen han låtsas-schtekarmanér förrän vid samtalets slut.

Då smackar Kristoffer, VD på Starfish, nämligen fram ett

Jamen schuuukt bra, Joli, schukt bra. Guld asså. Men du, vi hörs.

Pip i luren.

Ända sedan dess har jag väntat på att få träffa Mr. Starfish himself likt en femåring väntar på julafton.

Och igår var den stora dagen äntligen kommen.

In i hotellobbyn, strax framför salen där stora delar av Eventet hålls, stegar nämligen två kostymklädda grabbar vars bristande självinsikt är så smärtsamt tydlig att det bara tokblinkar "Starfish" framför ögonen på mig.

Den ene, cirkus 175 cm lång, är väldigt lik en klasskompis på gymnasiet, Eitil. Minus Eitils charm. Och minus hans karaktär. Den här grabben är nämligen en onaturligt blek, småplufsig uppenbarelse med vattniga ögon och en frisyr som jag tror ska föreställa en backslick, men som mest liksom spretar. Nummer två i duon är lång, gänglig och hade varit riktigt foxy om det inte vore för att han dels drar av ett klockrent skolfnicke-fliss (med avslutande frust) varje gång den bleke droppar en högljudd oneliner, dels för att hans blå ögon ser helt jävla tomma ut. Man ser straight in i hans luftfyllda skalle.

Duon registrerar sig under idel interna ryggdunkningar och hö-hö-hö, och går mot utställningshallen, där en Starfishbanner mycket riktigt vecklas upp. Efter ett tag går jag dit, och frågar om det är någon av dem som är Kristoffer på Starfish. (Självklart helt i onödan, den långes fnissattacker åt alla den blekes skämt hade redan avslöjat tutti om deras inbördes hackordning. Men vad gör man inte för att undvika att helt döma ut Sidekicken redan i första ronden)

Den bleke skiner upp, och jag gör mitt bästa för att verka intresserad av vad han säger medan han fumlar med sin info-katalog. Inser dock efter ett tag att hans gänglige Sidekick bara står med händerna i byxfickorna och dumstirrar ner på heltäckningsmattan, och försöker pigga upp honom med ett skämt.

Jag ler så pillemariskt jag bara kan och säger "Jaha, och det är du som är bihanget?"

Snällt? Nej. Kan funka? Ja.

Duon skrattar ännu nervösare än vanligt, och Kristoffer, VD på Starfish, nästan skriker fram ett "Nej, nej, nej han är ju delägare. Och jobbar på Universum."  

Och jag tror banne mig att Sidekicks självkänsla fick sig en liten törn av mitt missriktade försök till humor. Senare under kvällen, på en Eventet-gala där Humle och Dumle jobbade, ska han nämligen ha slängt fram näven till dem båda och presenterat sig med ett

- Tjena, namnet är (Sidekick). Friis Molins högra hand.

Som tidigare nämnts är Jobbets inriktning något motsägelsefull, för att inte säga rent schizofren. Och idag, under Eventets dag 1 av 4, har en brand new paradox uppstått: De ofrivilliga volontärerna.

För att få alla företag som ska matchas ihopmatchade och alla trötta Deloit-godisar som ska delas ut utdelade, behövs nämligen fotfolk. Människor, antagligen studenter, som är dumma nog att utan betalning eller någon form av credd röja, peka, plocka, skriva skyltar o.s.v. i all evighet amen. 

Jag och Humle hade för några veckor sedan fått i uppdrag av Styrelsen att vaska fram just sådana små peasants. Och eftersom vi, naturally, var måttligt sugna på att utföra sådana tämligen oglamourösa uppgifter hade vi en - i våra egna ögon - briljant plan:  Att värva utbytesstudenter. I mängder.

Sagt och gjort, vi skickade ut en riktigt flashig inbjudan till alla utbytesstudenter på tre olika universitet i SD (sammanlagt mer än 2000 pers), inhandlade en lagom flådig buffé samt närmare 10 flaskor skumpa. Och ägnade oss därefter mest åt att planera hur vi skulle styra vår armé av mesiga indier. Jag vet inte i vilken riktning Humles tankar gick, men min vision låg nog någonstans runt Tyler Durdens ledarstil. Den kändes sådär lagom avslappnad, och ändå on top of things. (Come to me, Space Monkeys!)

Dock blev själva "recruting eventet" (vad är en Jobbet-händelse utan tillhörande corporate bullshit-floskel?) en tilldragelse som säkert är skojig om tio år, men bara är sjukt jävla pinsam just nu: Det kom inga 2000 indier. Inte ens 200. Istället dök följande tre (TRE!) personer upp:

- En rejäl mexikanare, som faktiskt verkade uppriktigt intresserad. Ända tills vår unique networking opportunity- bubbla spräcktes av hans skrämmande realistiska fråga: "But, if I only hang in peoples jackets, how will I be able to talk about future chances of emplyoment?". Busted.

- Hans mycket blyga, ständigt leende, kvinnliga japanska bihang. Som var helt ointresserad av Eventet, men mycket intresserad av mexikanaren.

- En fruktansvärt märklig tysk, som inte bara hade den största pormask jag någonsin sett i mitt liv (preciiiis vid läppen, så att jag var en sekund från att tipsa honom om att borsta bort smulan...) utan också snyltade i sig så många glas bubbel att han inte bara var aprak, utan också relativt odräglig, vid kvällens slut.

Och som om denna crew inte var besvikelse nog, ville de inte ens vara med och jobba sen när det var dags att ringa in våra små offer. Så där stod jag idag, tillsammans med Greven och Toker. Helt utan armé och helt utan stolthet, iförd de jävla burkor till t-shirts som Jobbet låtit trycka upp, och hasade mig från den ena meningslösa uppgiften till den andra.

(Jag har för mig att Humles spetskompetens ligger inom ballonguppblåsning. Själv har jag nischat mig på pappersklippning)

Arbtetsveckan har bara börjat för årets ofrivilligaste volontärer.